De vackra
de skickliga
de som vet
fingrarna
vi alla pratar om
omedvetenhetens hemvist
och styrkan
i ömheten
som snärjer
allt, helheten

Godmorgon nollfemfemton vad gör vi nu
viskar, drömmer
sju timmar för lite eller trettio minuter för mycket
och borta är låsta käkar, fastbundna handleder
tomhetstecknen
ett, två, tre, fyra
fem, sex, sju, åtta, nio
kan inte än
och hjärtligt välkomna; lenhet, omtänksamhet, allt man inte vet
som en puss i pannan
nästan inget skägg
lyckospridande kindben
då när tiden inte borde finnas
förstöra
gå för fort
måste nu
tio
hejdå

Om vi är såna som är öppna, såna som tycker det är okej att mata tvättmaskinen i bara underkläderna. Om vi är okej med bastu. Om vi alltså inte är så blyga, att bara två handdukar och fyra personer funkar fint. Om vi är såna som gillar. Gillar killar. Gillar killar som bjuder på sig själva. Om vi vill flera, vill mera. Om vi gillar bastun och inga handdukar alls. Om vi gillar att han spatserar in med sin vän i givakt. Om man säger så.

Om vi är såna som vill ha leken, på köpet.

Torsdagssöndag
ett föralltid spacklat ansikte
och ditt regn
rullar ner för kullen
lämnar märken
tappar tanken
och nio kronor dricks rakt i burken
till extralivet, bortomlivet, känslolivet
varsågodtahandomdigsjälv
öl, vin, resa, hotell
slå på stort
ligg för fan
någon vet alltid någon som ställer upp
och ditt regn
renar
sköljer bort alla spår

Jag har tänkt en del
förbjudna saker
aldrig menade att forma ord
men sen bara såg jag
meningen

Min nyfunna vän, hon som vattnar sin cykel
har fingrarna överallt där de inte borde vara
och sällan tar illa vid sig av andras ord
hon är så mycket hon, så mycket mer än okej
en sån där vackert brinnande själ

I ärlighetens namn
jag tror det är hennes fingrar
som flätat mina
bångstyriga tankar
till vad de är nu;
gröna och charmiga

Hon kommer att hålla sig häromkring ett tag nu
och sen flytta någonannanstans en stund
men hon har lovat
hon kommer igen
nästa juni

Du stiger innanför dörren
och jag har slutat hälsa nonchalant
slutat kämpa så hårt för att dölja
det där leendet som vill fram
och jag struntar inte längre i att dela ut en hård kram
för det är vad som egentligen alltid varit jag

Och vi sitter i mitt gammaldags fönster
i vackert väder, i moln, i regn
övar på att älska smaken av rosè
för vi har bestämt att vi ska lära oss det
och jag blir lika förvånad varje gång du ler
det gör mig så varm och jag inbillar mig
att kanske gäller detsamma men tvärtom för dig

Så i fönstret med en blomma men inga gardiner sitter vi två
du med dinglande ben och jag som i en liten boll
och vi är och är och är
aldrig nånsin har jag viljat vara mer
och i mig väcks förundran
över dina ögon, hur du tagit dig in i mig,
över hur det inte finns det minsta lilla gift i dig
Någon sa en gång att jag borde tona ner, inte säga, inte visa
sen blev jag försiktig och uttryckslös
men något hos dig får mig att våga
vara mig själv igen

Jag är glad igen, tillåter mig att vara glad igen
för första gången på vad jag nu inser är för länge
och du ställer försiktigt ner ditt tomma vinglas
glider ner från fönstret lägger handen på mitt knä och säger
“imorrn är det fredag, imorrn är det choklad”
jag ler och du försvinner ut i hallen,
jag lyssnar när du böjer dig och knyter dina skor
jag hör hur du stänger dörren och går

Jag räknar till fem och ställer ifrån mig mitt halvfulla glas
och älskar vår vackra vana

Kladd, kladd, kladd
och precis lagom smala ben
GE DIG
gå hem och börja om
En inspirationskväll för att funka fint
bli en del av döden
var en del av livet
men vaddå att vara viktig?
Och för allt i världen sluta aldrig
krama sidorna du tycker om,
det är nog säkrast att memorera
allt för att kunna haspla ur dig
“vi saknar uppgifter om män, vi förlitar oss på supplement”
och aldrig avslöja vem du citerar
Det är bara sånt du vet