Med ögonen på ett flytande “R”
och flerfärgade fasader i ryggen,
en tanke om tack och då var jag forfarande grön,
fortfarande intakt
Knappt ett halvt dygn och sen baklänges tillbaka,
frågetecknen och dagar i olika färg hos mig igen
för det var kanske medvetet det lämnades utrymme
åt det lilla som gror, nu med
som att påminna om en känsla helt fantastisk på att ljuga
och det finns mer, att lära
vackra fingrar skickliga på att stjäla
små saker som är viktiga att ha

Det är så lätt att vilja
tänka allt för stort
att välja fel nivå
En paus för vem, för vilka?
skapad av ren feghet
som aldrig någonsin tog slut
men tack som fan
för att du fick mig att gå
så jävla länge och riktigt fort
med smak av blod och spya
mot allt jag inte visste men ändå hade saknat

Det låg rök över staden
som alltid
när våra kroppar sakta domnade
bort
Benen orkade inte längre
när vi veks av skratt
Världen svajade så
ändå ville kroppen inte lyfta
De kunde inte känna sina halsar
“its just not there” hörde vi
när vi försökte hoppa genom livet
Den natten när allt varade
när allt blev
en kyss och lite till
men vi kände knappt
oss själva
eller varandra
Tillsammans hade vi en rejäl kvällsfika
“spaceat” sa vi

Det var någon som hade bestämt
att så skulle det bli
och du gjorde vad jag aldrig hade vågat
Och femte våningen fanns bara inte
sen sa du att du inte var på sjätte heller
och mina fingrar genom det blonda håret i din nacke
slutade inte där
för jag var din för all tid vi hade
och du var nog nästan min
det är inget jag vet säkert
men jag tyckte dina läppar sa mina det
när vi klättrade upp för den branta trappan
allt för att vinka åt de andra
genom fel fönster
Men allt annat var rätt
när din kropp täckte min
och vi drunknade inte i vattnet
överallt
men i varandras ögon
Om vi bara fått lite längre
hade vi kanske överlevt

Hans ord i mitt öra
skapar tankar större än andra
kanske ljuger jag med mina ord
för andra
eller mest för mig själv
klättrar lite högre än jag egentligen vågar

Och jag vet att inom henne darrar det
av lycka
när hon hör av det hon inte fick
men ändå har

Det var för sent när jag fick veta
det fanns inget för mig
men om jag ljuger
var hans ord nog sanna
för han sa han kände sig nästan löjlig
och det var sött
vi kommer kanske tänka samma sak varje gång,
vi två

Fyra människor, två historier
en utan synliga spår

Det finns inget kontinuerligt
i hur vi är nu
Livet är nyare än det brukar
och det är en fin bit vi äter
som inget annat alls
finns verkligen allt annat inte här
Som superlim lagar allt
ordnas vi, för våra namn finns
tillsammans i kaktusbladet
för mina ögon
som om “via dell’ amore” existerar
som om vi låste fast vår kärlek
bland andras
jag tror på dina läppar om och om igen
längs min hals

Han sade
“Du är full på livet”
och jag tänkte att så är det nog
för jag tömmer flaska efter flaska,
slutar inte le och säger
som det är:
att jag aldrig har brytt mig mindre
och jag tittar inte utan att se
allt det enkla
Jag tror det syns att jag tycker om
så mycket
hur tiden går
men ändå står still