Det gjorde ont på min näsa när jag vaknade. En jävel på näsan, underbar start på dagen.
Tittar mig i spegeln och konstaterat att ja, jo, det är en jävel.
Det är en jävel i ungefär en timma till. Ända tills jag står framför spegeln och skall tandborsta mig. Med Jess i luren.
Bilder av Sandras arm och ett ganska stort grogg-glas flashar förbi.
Det kommer tillbaka till mig. Minnet av hur jag går ut från toaletten för att gå en trappa ner och på vägen går rakt in i grogg-glaset som Sandra slänger runt med.
Och det gjorde ont. Jag gnällde över det tills jag insåg att det var bråttom till bussen.

Det är något med min näsa och glas. Det måste vara något.
För det är inte första gången den med fart slår i glas.
Nej då. I Hervey Bay sprang jag rakt in i en glasdörr. Och det var i nyktert tillstånd.
Det var till och med en lapp på dörren, men min näsa ville så väldigt gärna ha närkontakt med glaset.
Det kalla och hårda glaset.

Jäveln bytte identitet. Från jävel till blåmärke.

Trevligt och god mat. Prat på toalettgolvet.
I jacuzzin.
Promenad mot bussen.
Ett fall. Söndertrasade stay-ups. Ett söndertrasat ben. Blod.
Britter. Telefonsamtal med våra britter.
Två blödiga hjärtan. Känslor.
Utspädd sprite.
Någon som frågar mig vad han ska äta för att få en stor negerkuk.
Jag har ingen aning.
Vin som luktar ägg. Och permanentvätska. I ett tetrapack.
Det smakar aningen bättre än vad det luktar.
Men ändå. Tack och lov för turkisk peppar-shots.
Svek. Ingen utgång.
Mer engelsktalande. Med britter som roade sig med plastmuggar och papperstallrikar.
Promenad från färjan.
Små, små snöflingor. Dalandes ner mot oss. Och mot marken.
Smak av alkohol.
En macka med ost. En kopp te.
Och jag kan inte sluta le. För jag klarade det.
Fixade det. Vet inte hur. Och det var inte snyggt. Men det gick.
Ingen omtenta.
Det är värt all alkoholsmak i världen.
Ett sminkat ansikte som skall bli rent.

- Haha Lola, vad du ser rolig ut i frisyren…vad har du gjort?
- Denise säg inte så, jag har ju vattenkammat henne. Hon är fin!

Det var en bra kväll. En varm sådan.
Vi drack cider och vin. Svettades lite.
Förflyttade oss från ställe till ställe.
In på en liten och rätt mysig bar.
Jag hade spanat in dem lite.
Ögonen bara gled dit, gång på gång. Automatiskt.
Ingenting var genomtänkt, det bara hände.
“I really like your collar bones”
Förvånad blick. Jag tänker inte på den.
Fortsätter.
“Is it alright if I kiss you?”
Jag fick det svar jag önskat mig.
Kysste honom. Han kysste mig.
Vi kysstes. Länge.
Och mycket.
Det var bra. Till och med fantastiskt bra.
“I love your collar bones!”
Jag var tvungen att snudda vid dem. Lite och försiktigt.
Han log mot mig och sa:
“And I love the fact that you judge a man by his collar bones.”
Lade handen om min nacke och kysste mig igen.
mm.

Han sitter på sätet snett bakom mig. Jag sneglar lite på honom.
Framför hans fötter står det en ryggsäck. Ur den tar han upp en gaffel och en burk.
I burken ligger det pannkaksbitar. Hans mamma eller pappa har nog skurit dem åt honom.
För han är liten. En pojke med mössa.
Och han äter sina pannkaksbitar. För han har varit på skolresa och det blir man hungrig av.
Det kommer jag ihåg.
Jag undrar om det är sylt på hans pannkakor. Eller kanske strösocker.
Så försiktigt och fint äter han. Den söte pojken.
Jag vill krama honom. Men det gör jag inte.
Vill inte störa honom. Hans fokus ligger på gaffeln, burken och pannkaksbitarna.
Han mår fint och är glad.
Jag är också glad. Väldigt glad för att jag fick vara med på ett litet hörn.
Att jag fick dela pannkakslunchen med honom.

Vaknar av den första väckarklockan, vet att det innebär att det är tio minuter kvar. De minuterna går fort, för plötsligt ringer väckarklocka nummer två.
Springer in i duschen bara för att det är så kallt.
“Idag ska jag inte stå här i en halv evighet” tänker jag medan jag ställer in en bra temperatur på vattnet.
Så tänker jag jämt, inte fan går det snabbt för det.
Somnade typ. Stående.
Vaknar till och tar mig motvilligt ut ur det mysiga och varma.
Slänger på mig kläder, ner för trappan och in på toaletten där nere. Försöker fixa till ett lagom stort rufs med hjälp av produkter. Jajamen, sånt använder jag sedan ett par dagar tillbaka. Får nog erkänna att jag klarar mig bättre än väntat. Mousse och mammas supervax, en rosa tub med aprikosfärgat innehåll. Säkert köpt hos frisören.
Bedömer rufset bra stort, tvättar av händerna. Sånt där klet på dem, vidrigt är vad det är. Till och med känslan när man tvättar av det. Lite som när man har smort in sig själv eller någon annan med lotion. Fett, halt och äckligt.
Häller upp en skål med gratisflingor från Kelloggs. Adderar skivad banan och mjölk. Kastar i mig det. Förstår varför jag i vanliga fall äter yoghurt med hallon, banan och havregryn. Det är så mycket lättare att kasta i sig.
Tar alla mina grejer, låser dörren och cyklar iväg.
Fem minuter kvar innan färjan går, fucking hell.
Sjunger att
I want you, just exactly like I use to
medan jag cyklar. Fort som fan går det.
Sjunger ända tills jag kommer till hamnen, då är jag för anfådd för att få ur mig några vettiga ljud. Småspringer till färjan, hinner med nöd och näppe. Väl inne i sittutrymmet inser jag att jag har tagit fel skor. Är klädd i fyra olika färger. Vackert. Tröstade mig med att strumpbyxorna åtminstone gick i samma f’ärg som jackan.
Somnade som en stock på bussen. Jag älskar bussresan in på morgonen. Den sömnen är så härlig, så välbehövd. Allt klaffade av någon anledning väldigt bra, så för ovanlighetens skull var jag framme 20 minuter tidigare än väntat.
Höll dock på att gå av på helt fel hållplats. Allt för att jag pratade samtidigt som jag åkte.
Behövde en toalett och fann en. Kissar, tvättar händerna och tittar mig i spegeln. Går ut, genom dörren som jag tydligen har haft olåst hela tiden. Andra gången på en vecka. Bravo.
Fixade det sista med ett av de alldeles för många grupparbetena. Att jag skulle ha lyckats bidra med något under de tre timmarna vi satt känns inte så troligt.
Åt lunch. Skyndade mig igenom dagens uppgift, en järnövning. Konstaterade att gårdagens mat var ganska järnrik. Kanon. På en timma var jag klar.
Hem. Efter halva vägen inser jag att jag har glömt att gå till Systemet. Inget annat att göra än att hoppa av i Amhult.
Ekologiskt vin ska testas. På fredag.
Väl hemma går allt åt helvete.Flera mår dåligt. Någon gråter.
Jag orkar inte.
Det började med ett tomt huvud, slutade med en helt tom Denise.

Det sträcker i min nacke, har av någon anledning suttit snedvriden väldigt länge. Har ingen aning om varför faktiskt. Hänger ju bara på msn, och det är inte så att jag försöker snegla på pappas Rai Uno i bakgrunden. Och det är sanning. Jag bara hamnade snett helt enkelt.

Gjorde ett ryck förut, skrev rapport. Det tog ett par timmar, men nu är det gjort. Det känns alltid lika bra efteråt. Det är synd att rycken inte infinner sig oftare. Det hade varit bra.
Jag belönade mig själv med en kopp vaniljte, två mackor och två ballerinakex.
Satt i vardagsrummet med min kära mor. Hon är mysig.
Hon får stå ut med mycket. Titta på mycket och lyssna på mycket. Senast idag, så fort hon klev innanför dörren efter eftermiddagens promenad, var det
“Mamma, mamma! Du bara måste titta på den här videon.”
Då har jag redan tittat på den sisådär sju gånger den senaste timmen.
Jag hör hur hon kommer gående med sina korta, snabba och lite lätt haltande steg. När hon är framme drar jag ut sladden till hörlurarna ur högtalaren och musiken strömmar ut.
“Ser du. Han har svart linne, lagom mycket skägg och är perfekt svettig. Mamma det är helt galet. Och hur kan han ha en sån röst?”
Hon tittade på mig, skakade på huvudet och sa med ett litet leende
“Denise nu får du ge dig, såhär kan du inte hålla på.”
Sen gick hon för att torka av hundens tassar. Jag tror att även hon kommer drömma om mannen i svart i natt. Hon kan inte ha varit oberörd. Inte en chans.
Jag har tappat räkningen över antalet gånger jag har tittat på videon. Den går på repeat.
Som en tolvåring är jag. På sin höjd som en fjortonåring. Fast utan planscher på väggarna i mitt vit – och gulrandiga rum.
Det hela inträffar lite för sent.
Blir kär och lite smått besatt. Det varar i ett tag och sen tröttnar jag. Har jag tur hittar jag nåt nytt att kära ner mig i rätt snabbt. Det förgyller lite. Jag gillar att vara tolv år. Jag gillar att vara det i en mindre hormonsstinn kropp, med mindre finnar, lite längre hår, utan tantglasögon och gul gomplatta med discoglitter.
Ja, livet är härligt.

En sista gång.