Det var en chansning att sätta sig jämte. Något fick mig tydligen att våga, för där satt jag. Och med varje andetag berättade vi hur det låg till. Om saker som hände igår, förra veckan och för tio år sedan. Fast allra mest om den vi inget visste säkert, den där framtiden.
Med svart tuschpenna illustrerade vi andetagen på varandras armar. Allt för att inte gå miste om något, för att visa tydligare.

I efterhand kan jag tycka att det hela kanske var lite konstigt, men inte då. Just i ögonblicken jämte var allt naturligt och äkta. Det fanns inget som var viktigare, inget som var tvunget. Ljuden runtomkring höll sig på  avstånd, nästan som om de inte vågade sig närmre. Eller för att det kanske inte var möjligt.

Det var som att det i den sekund då jag faktiskt satte mig slöts ett tyst avtal. Och när du avgjorde att tiden var ute reste du på dig och gick. Vi visste då i våra bröst att det var ett avtal som gällde på obestämd tid. Kanske för evigt.
I din hållning tyckte jag mig se en lättnad. När jag andades igen luktade allt så mycket bättre.

Om det blir som jag tror
Om jag en dag exploderar
kraftigt
och allt som är jag sprids
så vet jag inte om du skakas
Hursomhelst från och med nu
och för alltid
får du första tjing
säger jag

Utspridd
överallt i din lägenhet
som konst
Och du vårdar den
ömt
Eller ett
med gräset, gruset och asfalten
trampad
för det mesta
ganska död

Att jag aldrig vet
vet du
vet jag
vet vi
Jag hoppas att du gör det
för du har första tjing

Jag fick ett vikt exemplar av Metro tryckt i näven imorse.
“Du har fått en hälsning av någon. Läs.” sade hon
Och jag läste

“Jag blir så glad när jag hör din röst. Jag är galet kär i dig.
Kram snickarn”

Två par ögon tittade på mig. Jag mötte deras blickar med ett leende. Vi visste alla tre att min dag var gjord. Att jag skulle vara sådär lycklig i över en timma.
Skulle jag svara? Jag ville så gärna.
Ge tillbaka. Låta honom få veta.
Och hoppas att det skulle göra honom lycklig.
Om jag skrek ut i Metro att

“Åh, min snickarjävel. Du är galet vacker…rakt igenom!
Finare är alla de andra.
Kram den gröna kossan”

Jag skulle inte bry mig om han tyckte att jag var konstig. Han har ju ingen aning om hur det ligger till. Ingen aning alls.
För han vet inte vem jag är.
Det är vanligt med gröna kossor. Det hörde jag en gång.

Vänner. Tack för idag.

Så långt borta
så länge
Inte för min skull
du hade inget val
du var långt inne
i det mörka
och kanterna läkte
ihop
Men inte på natten
då härjar du
roar dig
med mig
men jag spottar ut
dig
och din smak av jordkällare,
Ångest

Det fanns en värme
lite mer
lite hårdare
Och jag ville inte gå hemifrån
imorse
Bara tanken på att lämna
honom
rösten
det vackra
Alla orden han sa
fick mitt hjärta
att känna
allt

Jag minns
när du hade en pinne 
i ditt bröst
Hur äckligt jag tyckte att det var
när du spydde
blod
Våra kläder färgades
röda
när jag höll din hand
Och dina ögon skrek
smärtan ur bröstet
och tackade tyst
för att jag
var
utan att säga

Jag tänkte
morgondagen
haffar jag
Ställer mot väggen
Ställer mig
nära
Kysser
lite
Och blundar
Vet
att jag vill
låtsas
att det duger