Det knackar på dörren
Hon skuttar in
Vi går
ut

Det är kväll
och ljust
ännu

Vi promenerar i halvlånga byxor och tunna tröjor. Pratar om det vi brukar. Det känns så bra.
Det finns så mycket. Allt väntar.
De väntar.
Vi blir stående vid min gata, som vanligt. Pratar lite till.
Vi går inte in för att det är kallt.
Vi går inte in för att det regnar.
Vi går in för att myggorna äter oss.

Det är sommar.

Det är några veckor sedan nu. Jag var ute och gick. Ensam.
Det var en av vårens första riktigt varma dagar, en sån där dag då man ler mot alla man möter och verkligen menar det. Jag gick liksom på glädje och känslor, lite snabbare för varje människa jag mötte.

Påväg mot hamnen såg jag dem. Hand i hand.
Han bar på en kasse, väldigt fylld med mat. Hon gick jämte, trygg men förväntansfull. Solen väckte minnen och längtan i medelålders kroppar också.

Deras ryggtavlor visade suddiga bilder från tiden då hon var hans punk rock-princess och han var hennes garage band-king. Från tiden då de var bara för varandra, badade nakna och inte kunde få nog av varandras hud.
Jag höll mig på lagom avstånd för att inte störa men ändå kunna smygtitta på bilderna. Och jag kunde se hur de blev skarpare och bättre ju närmre hamnen vi kom. Precis som om de sakta men säkert blev mer nu än då.

De kom fram till sin båt. Han gick ombord och räckte henne en hjälpande hand. I stunden hon tog den blev bilderna verklighet.
Hon var hans punk rock-princess, han var hennes garage band-king.
De var varandras heroin.
Igen. 34 år senare.

Jag gick förbi.
Tänkte att det var nog inte bara idag. Det finns där alltid, bara mer eller mindre suddigt.
Sen viskade jag, egentligen mest för mig själv;
“Ha en fin kväll”

Tio minuter hem.

Vinden sa
det var dags
att gå
Jag var trotsig

Det enda jag kunde
var att andas
i din nacke
Allt jag visste
var dina skuldror
Din lena hud
överallt mot min

Solen tröttnade
på oss
och slutade värma
Våra kroppar
kvar på marken
så nära

Inte ens regnet
kunde skilja oss åt

Det var mörkt
där det inte brukade

Vi sade inte mer
än två meningar
Tänkte nog
många tankar
men aldrig varandras

Ditt hjärta
var nog aldrig mitt
fyrklöver
eller så lossnade ett blad
av misstag
i vinden

Det var inte såhär
vi ville
sluta
se varandra
i ögonen

Du mådde som foten
i en trång sko
och gick så sakta
din väg

Jag är rätt
död
i hjärtat
nuförtiden

Det var så tyst
överallt
när jag frågade
om du var här
för att rädda mig

Fukten
kröp på min kropp
ner för glaset
som tiden

Du går
ja, du sa
nej
så går det

Ensamheten är
farlig
det hörs så tydligt
i tystnaden

Ta mig
i handen
och visa sen
vägen

Ta mig
i famn
och lyft sen
upp

Ta mig
med hem
och älska sen
intensivt

Du sa att det inte var lätt. Jag vet att det var det.
Du fick mig någonstans mellan 01.36 och 01.37
Du behövde bara stå och andas. Jag behövde hålla mig hårt.
Jag såg vad jag ville älska.
Det var så du tog mig, en gång i juli. Och jag var barbent.

Efter ett tag yttrade jag till dig vad hela mitt jag skrek:

Ta mig
till dig
och släpp sen
aldrig

Tunt tyg lindat
kring en romantisk själ
som blundande ögon
skyddar identitet

Frukt som mognar
med tid
smakar kanske mer
av livet

Den lugna ytan 
stillheten
speglar kanske
djupet
där under

Titta mjukt och varmt
på nakna själar
de fryser så
lätt