Hans ord i mitt öra
skapar tankar större än andra
kanske ljuger jag med mina ord
för andra
eller mest för mig själv
klättrar lite högre än jag egentligen vågar

Och jag vet att inom henne darrar det
av lycka
när hon hör av det hon inte fick
men ändå har

Det var för sent när jag fick veta
det fanns inget för mig
men om jag ljuger
var hans ord nog sanna
för han sa han kände sig nästan löjlig
och det var sött
vi kommer kanske tänka samma sak varje gång,
vi två

Fyra människor, två historier
en utan synliga spår

Det finns inget kontinuerligt
i hur vi är nu
Livet är nyare än det brukar
och det är en fin bit vi äter
som inget annat alls
finns verkligen allt annat inte här
Som superlim lagar allt
ordnas vi, för våra namn finns
tillsammans i kaktusbladet
för mina ögon
som om “via dell’ amore” existerar
som om vi låste fast vår kärlek
bland andras
jag tror på dina läppar om och om igen
längs min hals

Han sade
“Du är full på livet”
och jag tänkte att så är det nog
för jag tömmer flaska efter flaska,
slutar inte le och säger
som det är:
att jag aldrig har brytt mig mindre
och jag tittar inte utan att se
allt det enkla
Jag tror det syns att jag tycker om
så mycket
hur tiden går
men ändå står still

Du är bra om du vet
att du är bättre
Om du förstår
bara lite av allt

Jag har en bok
med kärlekshistorier
och med den vet jag
det är inte sant

Tappade du mig
i sanden
eller var det jag?

Vi stod ju där
så självklart
som inga andra
vi

Det var handen
som ritade figurer längs min hals
visst var det så?

Det känns som misslyckade försök
till ingenting
när allt vibrerar av värme
av närvaro
i kombination väljer alla
ingen
bläddrar ett, två, tre och vidare
mot ett nytt
sådär extra laddat
och någon undrade
om det verkligen var bra så?

Vi blev fler, ändå kändes det tomt
Och jag förstod att det behövdes ett skyddande lager
grönt nagellack
Vi var inte större som på sistone
så ett lager till för att bevara
hur det var
utan går vi under och är inte som vi borde
Fyller på lite till, tar det försiktigt
vi vill ju inte stanna
helt

Bara lite mer
desperation i rösten
när det är dags att lämna
närma sig sakta och mjukt
och tycka om
lite mer
i svagt upplyst natt
när allt är lent
och man vet att njuta
det är nu och inte sen,
kommer vara då för alltid
en gång i Rom
när jag svarar
“Yeah, I’ve had a great night. Thanks.”