Det enda jag kan tänka
min skuldra
liten mot din hand
dina nyckelben
svettiga mot min kind
känna
känslor, starka nog att synas
genom varm hud
hur jag vill det ska vara mitt

och det enda jag kan höra
hur du andas
det är det

Tio i sju och höst.
“You’re scared about the future,
I’m scared about the past.”
Precis så. Rätt så mycket. Sen nyligen.
Jag hatar dig nästan, för hur du gjorde.
Mina tankar hörs inte
jag sjunger högt.
Om jag är galen
men så stena mig då.
Ändra mig
du tror så fel
jag önskar jag har fel.

Att lyfta luren. Ringa.
Jag försöker
och det är nog för dig.

Det är så lätt att vilja
tänka allt för stort
att välja fel nivå
En paus för vem, för vilka?
skapad av ren feghet
som aldrig någonsin tog slut
men tack som fan
för att du fick mig att gå
så jävla länge och riktigt fort
med smak av blod och spya
mot allt jag inte visste men ändå hade saknat

Det var i gryningen. Och hon spydde blod.
Jag tänkte
“Ta min arm. Ta vad som helst, men ta inte henne.”

Han har svarta, slitna jeans på sig. Tajta.
Och jag bygger luftslott. Jag sätter honom på en piedestal. En i mörkt och fint trä. En sån som jag vill ha i mitt rum. Med en blomma på, en med mycket grönt i. Han är liksom den gröna blomman i mina tankar. Och jag hatar den en del. Eller bara lite.

Den var rätt krossad där den låg.
Något vitt stack ut ur sidan.
Och jag, ja jag tyckte bara lite synd om den.

Det vore en bra dag
att dö
innan nytt, i slutet på gammalt
Man vet vad man har
vad man hade
aldrig vad man kommer få

Och det var lyckligt
allt var bara vänner
som jag vill minnas
konservera i en plåtburk
i mig

Mina dagböcker
det som kvarstår
sanningen, som den är
fast ingen vet

och jag såg färsk graffiti
i en vit tunnel…