Där. Nära och på avstånd
ignorerar och trycker bort
vad som inte är det egna
vill inte veta av
andras

Plötsligt överallt
mer än förr eller kanske inte
bara nya ögon som ser
sådär

Två, fem, sexton, tjugotre
en
och att inte våga mer

Den där frågan igen
och jag vet aldrig någonsin vad jag ska svara
ändå svarar jag så många gånger om
och om igen
det spelar ingen roll vem

En enda enorm hunger
och det går inte att sitta still på den där jävla stolen
men det tycks inte synas i blicken hos en endaste en
då sa jag, inbillning som vanligt
eller de är ju folk jag inte vet
och bubbliga skratt man bara vill
känna lite på

Många gånger har jag önskat mig saker
som en hes och raspig röst
förmågan att beröra, försiktigt eller som fan
göra rött och grönt och fint
och allt sånt där
som en enda mening kan
ändra innebörden hos så många andra

Så är det dags, den där frågan igen
men jag vet nog precis mitt svar
när jag tittar i ögonen på den som undrar
tvekar inte bara lutar mig fram
viskar så tyst jag kan

“Ta mitt ord på allvar nu
för det är inte på skoj när
jag kanske har händer som är lena
och ögon som är lite snälla
men inget hjärta
för nån”

Inget att utgå ifrån mer än noll
lite senare, men då är man yr
lite smalare, men då är man död
det får konsekvenser
att hålla andan sen i mars
mestadels, bara för att
förstora världen och allt vad den är
förstora sig
den största faran, det största misstaget
så lätt att lyckas
misslyckas

Bara kladd och alltid ord
men aldrig mer
tills jag får besök igen
alldeles för nära inpå
för han härjar under huden
inget helt, allt hänsynslöst
förstört

Återkommande besök
vet jag planeras
men jag får aldrig veta när
endast nån enstaka gång
skickas liten liten varning
men man förstår aldrig
egentligen

Folk kanske inte tror
på mig
idag eller om nåt år
men det är sant som så
ibland vågar jag knappt
andas eller viska
allra minst högt säga
hans namn

Kvar är jag en gång nu och då
klen och svag
sårbar

Efter isolering i en bur, ett hem, en vrå
två koppar, mjölk och rester av mig
bland smulor på golvet, kan det vara så svårt att se
det finns en del av vad vi gjort i allt
du fick mig att vilja, jag fick mig själv att ångra
just den gången, det var inte okej tänkte jag
inte okej, men varför viskade jag
nu går det inte mer, nu kan jag inte mer, nu finns det inte mer
i min värld där det en gång var fint
i min värld där jag vill att det ska vara fint
i min värld där han aldrig var men du är
jag hade aldrig överlevt förr om åren, det var jag noga med
ingenting hände förr om åren
men det hände
jag överlever nu, det är jag noga med
jag ville kanske ha en klyscha, eller mer som vanligt
det har nog aldrig varit annat än äckligt
för man kan fixa mycket med hjälp av tanken, såhär efteråt
i min bur, mitt hem, min vrå
är jag mindre

Vi ska ses nu igen
men igen hörde jag
“Du läser för fort, för många sidor på en gång.
Sluta för du får mig att tappa greppet, att inte hänga med”
alltid när jag undrar varför
jag träffar honom igen
går med på att träffa, tillåter mig
att träffa
honom
igen

Och pang så var fingrarna i den rakade delen av min nacke
och jag kunde inte andas
för han tog min luft och gav tillbaka strax intill mitt öra
flyttade en liten slinga av mitt hår
till vänster
i en för liten svart stuga nära havet

Han visste precis hur mycket jag ville,
hur mycket han fick
och det var bara precis så mycket
han tog
och jag minns han var så tung och jag kunde inte rubba
honom eller insikten om hur lagom det var
hur jag borde ha hatat det,
jag borde inte skrivit om det,
visat det

Han hörde saker han ville höra
som aldrig sades
plötsligt älskade jag honom
och allt som hörde till
men jag sa aldrig
vad han ville höra

Utan den minsta uppfattning om tid
darrar jag fortfarande
i min hålögdhet
och jag har inte sovit sen
jag vet inte
men jag tänker inte alls hylla

Hur fan kunde han
säga att jag var den som läste för fort

När det inte hjälper alls mer
och allting är borta, men allting är inte borta
jag låtsas sådär som jag kan
det är mörkt och ingen mer kan se
och jag lärde mig en gång, men jag lärde mig inte den gången
att hålla mig borta och att sluta titta bort
för någonting säger att det finns ingenting i mig som vill
att det ska vara fint eller förjävla bra
men jag är bara jag och jag vet inte vem
och jag bryr mig inte om tre eller fyra år för mina år är så många fler
att komma ihåg för det går inte att glömma mer
för jag var aldrig jagad, och om jag var det var jag för dum för att se
men jag säger ju att det gör inget längre
när allting är borta, men allting är inte borta
låtsas jag sådär som jag kan?