För mätt för att du ska få
röra vid mig
och jag vet inte hur det gick till
Det var ju en gång jag vaknade och bara skrek
efter dig
och alla vackra delar jag valt ut på egen hand
Den där skogen mina händer tycker om
att vistas i
Regn, sånt jag aldrig låtsats om
för att få känna hur det är
utan att svettas, utan att tänka
Men jag är så jävla mätt
och jag vägrar låta dig
röra vid mig
och livet i versaler

Morgon och precis lite för kallt
för tunna tyger hämtade i Vietnam
Och du är som fågeln där,
men jag saknar det långa i dig
hur din mun går i ett, non-stop
att du i två års tid utåt har skämts för dina skor,
men innerst inne är du stolt

Åsynen, tanken, känslan
allt som hör till

Hårigt bröst, och mina kvinnliga vänner hatar,
jag äter upp
att du aldrig vänjer dig
vid färjans fart
eller hur dom vill pressa i dig mat

Och någon gång önskar jag att du ska förstå
varje dag är du människan
som senast gjorde mig glad

Och jag kröp in
under varm hud, rodnad
och min förbannade blyghet
stjälper när jag är så
sanslöst nära

Borde varit väl förberedd
efter nittiosex timmars film
för bara mina ögon
och jag svär
den tar aldrig slut

I höger hand har jag sparat
känslan av ditt bröst
och din skuldra
i den vänstra
gör allt för att få dem
att stanna

Tänker det är lika bra
att andas bort allt
men
oh, det är sant

Armar rakt ut och ben
som bara går
fungerar inte ihop
med läppar som minns

Jag försöker sluta falla
för du är ju bara
du

Följa skyltar, kanske svettas och bli nervös
gå fort på gränsen till springa, ducka för pilar
smidigt för att slippa
död eller förälskelse
och brottas med tanken om
likvärdighet

Smidighet har aldrig varit säkert
och rakt in, ena lungan försvann
men det måste ut och runt och göra sitt
avgörande val
när allt är svart eller kanske rött

Oh så förutsägbart, det blev som det blev
skulle kunnas sägas
det blev som just alltid då

Det blåser konstigt

Det som skulle vara doldt
men som inte gick att dölja
Allt som växte sig värre
men som egentligen inte var nåt

Längst bak, och det var ju menat att vara privat
mumlande röster men för dom var det klart
och som vanligt inte likadant för
ja just de där två

Han som aldrig verkade förstå
att han var ett gigantiskt gem,
höll alla hennes lösa blad på plats
och hon sen
envis och dum som vägrade inse
att han var den ende som såg
hur hon inte dansade utan slog sig fram

Många känslor i en enda stor hög
på olika håll, men de gjorde samma sak
försökte dränka och döda sån där ångest och sorg
med alkohol och stora spanarögat,
randig t-shirt och kort klänning i spets
Gråa väggar och det var hårt,
hjärtlöst

Ingen lust, men
ett nytt försök imorrn

Det går inte att räkna med
att börja eller ens att börja om
och någon sa en gång att
“allt har sin tid och allt tar någongång slut”
nu är det vad nästan precis alla säger
varje kväll

Men någon slutar inte slita sitt hår
och vissa är lätta, varje kväll och varje vecka
vid samma tidpunkt pressar stackaren fingrar ner i van hals
sen är det han som inte visar men har avskavd hud

Många är de som vet
det är rent skitsnack, ja rent jävla ljug
ett namn
och det skulle säga hur man ser ut?

Bryt inga mönster, våga inte annat än samma sak
som alla andra
håll tyst så som man ska

Det fina i att fly
göra saker på egen hand
kunna lyfta luren, fråga
“är det okej? är det alltid okej?”

Jubla som ingen annan
inombords
ge fart åt muskel nummer ett
av två
“varenda gång. varenda gång det känns så”

Förvirring och ben som inte kan stå
ensamma på ojämn väg
med ett huvud som inte alls vet
eller hört talas om
telepati

Fingrar som formar hår till lock,
kind som hälsar lite bringa
innan näsa som begravs

Och allt luktar galet
men hemskt mycket gott