Klockan har åter igen slagit över midnatt och precis som vanligt sitter jag vaken. Huvudet har sedan länge vandrat iväg och jag försöker mig på att skriva ett par rader.

Kommer ingen vart, det är torrt. Tomt på ord. Öde. Dött.

Men som det brukar göra, finns det frön som gror. Växter. Växer sig stora.

Snart.

Jag skall bara.

Sju dagar. Över. Borta. Finito.

Trött.

Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag.

Se där, även jag kan stava namnet på alla veckans dagar. Nej, skämt å sido. Denna veckan, har verkligen flugit fram. Den första dagen var över innan jag viste ordet av och den tredje tog slut lagom tills den sista började. Helt frenetiskt har dagarna bara flutigt ihop och flugit iväg utan att jag har någon som helst koll på vart de har tagit vägen egentligen.

Ändå vet jag med mig att jag har avverkat en hel hög med saker, allt från möten åt mitt programutskott, nollningskommitén, möte med studentkårens representanter och lärare, ett besök på Skövdes kårhus i syfte om att lära och annamma deras fungerande rutiner för att göra till våra egna. Föreläsningar, en begravning, ett dop, jobb, en hel del studier studier, en del mys med hon den där som jag tycker om så mycket. Många skratt och konstigt nog en del tid över, spenderad åt okända ting.

Stannar upp. Läser vad jag skrivit och förstår varför minutrarna, timmarna och dagarna flyger iväg. För att de är fullspäckade. Ohälsosamt fyllda till de yttre gränserna? Helt klart diskutabelt.

Mycket diskutabelt. Men sedan är inte jag den som skall klaga, det finns de som har de värre, helt klart.

Men när någon spontant frågar, kommer jag med svaret; nej. Jag är nöjd med livet jag byggt upp runtomkring mig själv, jag får erfarenheter få har vid denna åldern och ger mig själv ovärderliga kunskaper och meriter. Självklart finns det ju saker man skulle kunna ändra på, men med denna meritlistan får en tjugoåringen vara nöjd.

Inbillar jag mig själv i varje fall.

Jag är en tänkare, utan tvekan. Jag tänker mycket och länge.

Blott ett yttrat ord kan skapa djupa funderingar som min fantasi kan härja fritt med. Både på gott och ont. Gott då min kreativitet kan användas på så många sätt, men ont då en tanke kan skena iväg helt åt fel håll och gräva sig djupt in i det undermedvetna. Sitta där i ett hörn och gnaga i evigheter.

Ibland kan det gå så långt att jag ligger vaken om nätterna, stirrar rakt upp i taket utan att få stopp på det hela. Allt är stilla, tyst, bara det svaga bruset från öronen efter en högljudd dag och de då och då förbipasserande bilarna utanför. Tankarna härja fritt i mitt huvud, utan kontroll.

Att sedan ge sig på någon form av försök att stoppa det hela är för det mesta lönlöst. Som ni vet är det ju nästintill omöjligt att tämja ett vilt djur, det går bara till en viss gräns. Det är sällan det reder ut sig helt. Oordning råder likväl och oftast slutar det efter flera timmars batalj i ett ännu rörigare kaos. Med ännu värre gnagare i hörnen.

Jag har många gånger försökt förklara hur min hjärna fungerar och det bästa sättet jag i skrivandets stund kan komma på är fenomenet av ‘ringar i vattnet’. Ni vet, när man står vid ett vattendrag. Vattnet ligger helt still. Tittar ner och plockar upp två lagom stora stenar. Tar sats och slänger den ena så långt det bara går. Plums.

Sedan dyker de där ringarna upp, en efter en. Expanderas långt och länge. Sedan slänger man den andra, ytterligare ringar. Expansion, sedan krock. Precis som mina tankar och funderingar, växer sig större, beblandas med varandra. Den ena tanken anammas av den andra och blir till en ny, större. Ibland för att växa sig enormt stor men ibland bara för att försvinna helt. Spårlöst.

I gårkväll gick jag igenom en hög med olika filer som ligger på datorn och skräpar. Mest för att frigöra lite utrymme och rensa bort från saker som det inte är någon idé att man sparar på. Mitt bland allt hittar jag denna texten, skriven för snart två år sedan. Tyckte den passade idag då vi skall ta ett sista farväl inne i kyrkan.

Jag känner dig fortfarande /
Trots att du flytt från den väg jag vandrar/
En väg utan slut /
Säg att det sliter dig i stycken /
Att veta att jag vandrar själv /
Säg att du inte kan sova /
Av oron att jag skall falla djupare, djupare in i mörkret /
Säg att jag är ditt ledljus, din flytboj och ditt hopp /
Säg så, och jag skall återvända till din famn /
Men nej, det får jag inte, det kan jag inte, /
Inte till dig, den chansen, den tiden /
Den är sedan länge förbi /
Aldrig mer, aldrig mer skall ett ord yttras från mig /
Aldrig mer, aldrig mer kommer jag se eller höra /
Aldrig mer då jag blivit blind och döv /
Aldrig mer då jag blivit blind av mörkret och döv av tystnaden /
Aldrig mer då skuggan ligger tung över min kropp /
Inget finns att ses /
Men se, där, längst bort /
Jag ser, där! /
Där lyser ett ljus, likt den starkaste av lysande stjärnor /
Ljuset blir starkare, jag går /
Jag kommer till slutet /
Jag är redo nu, jag tar steget /
Jag tar det sista härliga steget /
Steget in i frihet och hopp

Livet. Döden. Underliga ting. En börjat, ett slut.

Men tusen sätt att färdas därimellan. Tusen chanser, möjligheter och alternativ. Tusen möjliga misslyckanden, besvikelser och missbedömanden. Ungefär som en bilresa.

En början, ett slut.

Vägar, kurvor, rondeller och medtrafikanter.

Vissa vägar är lätta att köra på, andra svåra. Somliga till och med omöjliga.

Jag har satt mig i bilen

Nyckeln i tändningen. Startar.

Bilen är tjugo år och spinner som en katt. Hoppas den håller sextio till. Detta om det inte dyker upp någonting konstigt på vägen.

Bensinmätaren är trasig. Taskigt köp.

Undra hur långt jag kommer? Chansar.

Kanske bara runt hörnet, kanske halva landet runt, kanske över gränsen.  Kanske stannas jag av polisen?

Har ju inget körkort.

Under helgen har jag tillsammans med vänner och bekanta farit söder ut. Lite som flyttfåglar. Fast slutstationen blev inte lika tropisk som man i dessa tider skulle kunna hoppas på, det hela slutade som planerat med ett tvärstopp bara två till tre timmars bilfärd hemmifrån. Halmstad, Hjärtslaget. Där vi under helgen gästade deras högskolans studentkår, träffade studenter från hela landet och roade oss bäst vi kunde.

Någonting som slog mig bitvis under helgen när vi befann oss i sovsalen var den enorma blandningen människor som fanns där och hur många olika typer av människor det faktiskt finns. Alla mellan himmel och jord. Miljoner med egenskaper, alla unika på sitt sätt. Men likväl, med de fördomar som man går runt och bär på placerar jag dem i fack.

Fack indelade i kategorier, den personen där, den där, de där två där borta och du här.

Det hela blir bara mer skrämmande ju mer jag tänker på det.

Men ibland måste man ju undra, hur sjutton tänkte du här vännen?

Motivation. Noll.

Lust. Noll.

Vilja. Sisådär femtio procent.

Satsar allt på rött.

Hoppas på det bästa. För likväl hur mycket jag önskar är tentan på fredag. Fredagen den trettonde. Halv nio. Då börjar klockan ticka från fem timmar och neråt. Svetten kommer rinna, paniken kommer fylla min kropp. Vilket svar kommer vara det rätta? Vilken modell, princip och metod skall användas? Vad säger lagen? Egentligen kan jag nog mer än vad jag tror. Men än så länge har jag inte känt av polletten som trillat ner. Men håller tummarna för morgondagen.

Att man haft en lagom bra föreläsare och en bok som säger nonsens har ju knappast hjälpt till denna gången. Men sånt händer ju.

Ibland ställer jag mig frågan varför jag gör det här. Somliga av ämnena jag läser är ju helt åt fanders åt fel håll gentemot vad jag skulle vilja läsa. Men sedan inser jag, det är en del av min stora plan. Den där som skall ge mig drömjobbet.

Tittar mig själv i spegeln och säger till mig själv.

Detta har du valt, detta är bra.

Drömjobbet?

Vad det nu är för något.

Varje morgon är en liten kamp. En kamp mellan min kropp och min hjärna. Speciellt under tenta-perioder. Krävande.

Kroppen vill ligga kvar i sängen, sova vidare. Trött, vek och omotiverad att stiga upp. Liggandes under ett stort varmt täcke med precis lagom temperatur, i ett lagom nedkylt rum, i en lagom stor säng. Finns bara en sak som saknas där, men inte på vardagarna. Ännu. Självklart finns ju den där rösten inne i huvudet som säger att nu är det nog.  Frustrerad. Ångerfull. Slö.

Bästa medicinen för detta denna veckan har blivit att tända ett par ljus, lagom belysning i vårt mörka, kalla avlånga land. Samtidigt som jag låter låten Her morning elegance spela svagt i högtalarna. Ljuvligt. Som en mirakelmedicin.

Med en önskan om att man inte var hemma ensam.

Sörj inte att jag är borta.
Glädjs åt att jag levat.

De orden stod i min morfars brors minnesannons förra veckan. Enkla ord som ger det hela en annan vinkel. Även om han togs ifrån oss vid tidig ålder. Men som så många har sagt runt omkring mig, är de där två meningarna en beskrivning av honom i ett nötskal.

Det är förnurligt det här med döden. Alla skall vi dit någongång, frågan är bara hur och när. Jag har haft många och långa tankar kring det här. Men något definitivt svar har jag aldrig kommit fram till, jag flänger mellan den ena funderingen över till den andra… och när jag har lite mer tid över skall jag sätta mig ner här och skriva ner någon eller några av dem. Det är mitt uppdrag.

Saken är ju faktiskt den att vi inte har något faktum, någonting konkret, talar då om ren vetenskap, som säger till oss att så här är det. Vilket självklart går att diskutera i all evighet. Utan endast spekulationer och skrifter fyllda med tankar och hopp. Hopp om någonting bättre på andra sidan.

Det då menat, ifall du var en god person i livet.

Det är sällan jag drömmer. I varje fall har det varit så den senaste tiden, vad det beror på vet jag inte riktigt. Men jag inbillar mig att det beror på att jag inte sover bra. Varför jag inte sover bra vet jag inte säkert, men inbillar även här saker; att det skulle bero på min orolighet och osäkerhet de senaste veckorna. Om så är fallet, skall det snart ta och ordna upp sig, det hela är ju i princip över nu.

Kliar mig själv på huvudet och tänker tillbaka.

Det här med drömmar. Det är finurliga saker, minnen och kunskap som blandas hejvilt för att skapa någon form av abstrakt sanning, eller helt enkelt någonting helt bisarr – vilket ofta är fallet för mig. Ibland kan de skapas så att man vaknar glad vid själva tanken, somliga minns man inte så det finns inget där, medan andra kan lämna en kall kår genom hela kroppen.

Idag var en sådan morgon.

När jag slog upp ögonen drog jag efter andan och mitt hjärta slog hårt. Känslorna var obehagliga, rädsla och panik. Jag hade drömt om min morfar. Jag var hemma hos min mamma. Vaknade mitt i natten, trots detta var det relativt ljust över allt, jag skulle gå ut till vardagsrummet för att göra någonting. Vad vet jag inte. Men på väg dit såg jag att ytterdörren stod på glänt och ljuset från trappuppgången sipprade in i hallen. Allt var tyst, ingen var vaken. Men någonting var fel.

Jag kliver fram till dörren, vill egentligen bara stänga men öppnar för att se vad som är bakom.

En man. Han står och tittar mot sin ena handled.

Petar. Kliar.

Han är iklädd sin blå och vitrutig flanellskjorta och jeans.

Pompis.

Morfar.

Vilsen. Förvirrad. Levande.

Helt fel.

Efter detta vaknar jag med ett kostigt chippande efter andan, med hjärtat i halsgropen. Slag som aldrig förr. Obehagligt. Funderar nu över vad det hela betyder, vad jag har tänkt på för att skapa denna dröm.