Att skriva kan ibland vara en utmaning. Ibland kan det ju vara så att man helt lider brist på inspiration och att så fort man sätter pennan mot pappret känner hur tankarna och orden man bar på helt försvinner bort. Man vet helt enkelt inte vart man skall börja och vart man skall sluta. Som idag. Men likväl knappar fingrarna på tangentbordet.

Andreas Roman, en av mina favoritförfattare skrev en gång att skrivandet är som en muskel som går att träna och att författandet är som att snickra. Allt man behöver är tid, tålamod och inspiration på vägen. Som han säger; hammarslag och kaffepauser är en del av grejen. En mycket skön metafor som enkelt beskriver hur allt är möjligt med tid.

Ett av mina starkare barndomsminnen.

Jag sitter bredvid morfars sommarhus, skönt undangömd i skuggan medans alla andra springer runt och gör nytta. De skrattar och pratar i mun på varandra, rensar rabatter, städar, gör mat. Har trevligt. Pratar till varandra, till mig.

Men jag sitter i min egen värld. Tyst.

Med hammare, spik och tummen mitt i hand sitter jag där i gräset. Koncentrerad. Snickrandes. Den ena brädan på den andra.

Morfar kommer fram till mig. Blå flanellskjorta. Böjer sig ner för att få min uppmärksamhet.

“Vad bygger du?”

Jag avbryter bygget för en stund, tittar upp och svarar som om det vore självklart, för att sedan återgå till mitt bygge. Helt ovetandes om vad reaktionen på mitt svar blev, tror jag idag på ett leende. Ett brett sådant. För hur skulle man kunna reagera annorlunda när svaret ur min mun var;

“En videospelare.”

Flashbacks. Svaga minnen om en barnbok från många år tillbaka.

En önskan om att allt var som förr. Enklare.  

Som för honom. 

Max.

Den olydiga lilla pojken i vargdräkt  som busar en gång för mycket med sin mamma och blir uppskickad på rummet utan mat.

Instängd.

I sin egen fantasi. Försvunnen och vilsen i en skog skapad av hans egna, livfulla, fantasi. En skog mörk och fylld med monster, monster som han inte fruktar. Utan blint stirrar rakt i ögonen utan rädsla. Mod. Hopp.

Trots att boken bara består av tio meningar har man låtit fantasin flöda och sträckt sig lång för att få ihop det till en film. Jag är förväntansfull. Jag har en längtan. 

En konstig längtan. En längtan och ett behov. Måste se. 

Where the wild things are.

Pappret med ordet ligger nu i min vänstra innerficka, jag tar ut det när jag sitter på spårvagnen  påväg mot Pedagogen här i Göteborg. Tittar på det. Lägger tillbaka det.

När jag var mindre fick jag lära mig att lycka är nyckeln till allt här i livet. När jag senare var i skolan, sa de till mig att jag skulle skriva ner på ett papper vad jag ville bli och vara när jag blir äldre.

Jag tog upp min blyerts penna och skrev “lycklig”.

De skrattade lite, log och sedan berättade de för mig att jag inte förstod mig på uppgiften. Jag däremot så här i efterhand, skulle vilja säga till dem att de inte förstår sig på livet.

Tar fram ett papper idag. En blyertspenna. Skriver.

“Lycklig”.

Jag sitter i soffan, gör ingenting. Täcket är lindat kring min kropp. Jag äcklas av mina tankar, funderingar och frågor. Att jag inte kan sluta. Inte ens för en sekund kan de tillåta sig själva ett avbrott. Tankarna i huvudet bara snurrar runt och runt, gräver djupare och djupare. “Sluta!” skriker jag för mig själv. Men det finns ingen som lyssnar. “Det gör ont!”, fortfarande inget stopp. Funderingarna, fantasierna och frågorna bara cirkulerar.  Jag vet att jag, vi, inte kommer något längre just nu, inte i den här sekunden, minuten och timman. Men likväl ställs de. Frågorna.

Drar täcket närmare min kropp, det är kallt här inne.

Vem skall skaka om mig så att jag slutar drömma? Vem skall hjälpa oss upp när vi fallit? Vems andetag skall jag lyssna på så att jag kan somna? Vems hand skall jag hålla för att kunna gå? Vem skall stötta dig när du behöver stöd? Vem skall göra oss hela?

Vad kan jag göra?

Jag vill så gärna lyfta luren, slå in siffrorna, höra signalerna och rösten som svarar. Fråga hur det är. Vad som händer. Vad som känns. Vad jag kan göra. Det finns så mycket jag vill säga, men ändå så lite. Men nu har vi pratat, långt och länge. Argumenterat, diskuterat, berättat, skrattat och gråtit. Vi har kommit överens.  En kort paus. Landa. Tänka. Förstå.

Jag känner mig handlingsförlamad, sorgsen, när jag tänker på det. Även om jag innerst inne vet att det är för det bättre. För i det här är det inte bara en som känner sorg. Det är två. Det är två som måste läka. Se saker för vad de faktiskt är. Hur ont det än gör. Det är i varje fall det jag säger till mig själv varje gång jag lyfter luren för att slå in siffrorna.

Det finns inga löften om hopp. Ingen fyr som lyser upp vägen.

Dimman är för tjock.

Men någonstans längre fram finns det land.

… jag hoppas att det hela slutar i ett vi. Om inte, i alla fall med ett varandra.

Jag står och tittar mig själv i spegeln.

Tärd.

Stirrar blint. Mörka ringar.
Tankarna snurrar fortfarande runt i huvudet.
Runt och runt i cirklar.
Känslan av att ha tappat någonting. Värdefullt. Vackert. Ovärderligt.

Ångest. Panik. Rädsla.

En skatt värd allt och ingenting.
Låt mig segla över tusen oceaner, hav och sjöar.
Resa över fjärran länder, berg och dalar.
Dyka efter glömt guld.
Gräva efter undangömda hemligheter.
Men vad jag än kommer att hitta,
är du den största skatten jag har haft.

Ovärderlig.

En tår jag fäller.

Jag behöver skriva av mig. Tömma huvudet på tankar om förändring, val och önskningar. Önskningar om att allt skulle vara annolunda. Förändrade. Föränderliga.

Men det går inte. Det är för mycket. För mycket att ta in. För lite att greppa.

Skrivandet kommer snart. Samlar mig.

Pennan på pappret.

För tidigt. Inget fokus.

Jag har svårt att äta men äter för ätandets skull. Har svårt att sova men sover för sovandets skull. Vrider och vänder på min kropp för att komma tillrätta. Somnar i soffan. Tänker. Undrar vad det är. Orolig.

Teven är påslagen.

De vita tapeterna färgade blå av ljuset när jag vaknar.

Mörkret utanför talar om för mig att det är natt. Stänger av och somnar om. Jag behöver det. Inte tänka nu. Elände och misär.

Kroppen är svag. Känner det i mina ben.

Morgondag.

Ge mig fokus. Styrka.

I once read a poem
Planted a seed within a garden
And held my breath
But that moment is gone

Now I linger within my mind
Hiding from the monster from within
Slowly falling further and further down in this grave I’ve made

How come I’ve fallen so long?
How come I haven’t thought of my eyes and ears as true enemies?
How come I haven’t realized that this isn’t real?

•••

A one way ride to inner peace

Now I’ve hit the bottom
The walls feel endless
Pacing around in circles
I’m talking to myself
But the calls for help are but whispers in here

A tear for the poet that can’t be heard

•••

They say time will heal all wounds
But I can’t bleed forever

I want to live
I want to breathe
I want to live forever

But I only think in waters deep
Where your presence once kept me floating
Now I know
That when the rain comes falling
I will be afraid, because you are no more
Knowing that there is no quick way out
When the touch of red is no alternative

I’ll freeze, be so afraid
When it starts to flood

Who shall I blame for the rain?
Is it just another breakdown?
Who do I blame?
Will I drown in seconds or will I just stop and let go?

•••

I need to ease my mind
And kill what burns inside
It hurts to think
Can’t get the sums together
I’m drawing a picture
I’m writing a letter
But they are fading slowly
As they are turning into ash
Dark clouds in my heaven

It burns, it rips, it hurts

This is a chance of a lifetime,
The thoughts from yesterday are now forgotten
And within the garden where I once plated a seed
Is now a tree as old as me

Watch me heal
How does it feel to be alive?

•••

The past is but filthy ruins now
The dawn of a new day never looked as good as this
But within the burned out ashes

I found a flame
Will I let it burn out?
Or do I feed the flame?

A piece of wood
A piece of my heart
A piece of my mind

Cause I wish for it to keep burning
So that it sometime, someday in the future or another lifetime
It will turn into a flame again
Just to remind me of my shadow and the monster from within

Then I’ll know that you are the halo
That keeps my spirit alive
And that I’ll always belong to the shadows

•••

Fåglarna kvittrar utanför. Några skott har slått upp ur marken utanför dörren, solen har tittat fram för en dag och värmt mig. Mars månad har börjat, vårens första månad. Även om det är tidigt att hälsa våren välkommen finns tecknen där. Slask på marken, grå himmel, men solen är där. Gömmer sig.

Viskar.

Godmorgon.

Värmen och vårkänslorna borde komma snart. Kittla lite.

Hoppas jag.

Vad betyder en bild? Vad säger den oss? Vad symboliserar den? Vad för den med sig för budskap? Vilka spår av det förflutna döljer den?

Alla har vi någon gång hört uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” och det är ingen tvekan om att detta är ren sanning, för det är ju faktiskt så. En bild för med sig så mycket, beskrivning, historia, fördomar och så mycket mer. Det kan verka svårt vid första tanken. Men bara man ger det tillräckligt med tid så kommer man komma upp i de där tusen. Frågan är bara hur långt, hur djupt och hur brett man är villig att gå.

För mig symboliserar bilden ett minne, ett spår av det förflutna.

Jag känner till historian kring motivet, den slitna garageporten, morfars garage. Hans krypin. Hans gamla tillhåll om dagarna då han ville komma bort en stund, fixa med bilen. Andas.

Bilden blir för mig på något sätt är charmig. Skavet under nyckelhålet. Skavt av hans stora, överfulla, nyckelknippa. Fylld med nycklar till varje dörr, lås och plats man kunde tänka sig. I varje fall var det så jag trodde när jag var liten, på den tiden jag inte förstod hur stor världen var och hur många dörrar det faktiskt finns.

Det är konstigt hur små saker kan betyda så mycket, väcka minnen, spår av det förflutna. Obetydliga historier, bilder och minnen för många, men viktiga för andra. Det viktiga för mig det är att inte glömma, ta lärdom av det som finns att lära.

Idag skall jag minnas honom, idag som alla andra dagar. Men lite extra, för idag fyller han år.

Grattis. Vi saknar dig.

Jag saknar dig.