Jag har en kappsäck med pengar, precis som tjejen med de långa stumporna. Pippi. Den är dock inte lika välfylld med guld-, silver- och kopparmynt. Men ändå så pass full att man klarar sig som fattig student.

Jag tror. Att det jag känner nu eller snarare hur jag känner mig nu. Är så man känner sig när man tagit en drog.

Dov. Uppe bland molnen. Men realistiskt nere i skiten.

Ner och upp, upp och ner. Som en bergodalbana far jag runt.

Jag är sjukt övertrött i min brist på sömn. En lång natts sömn är något jag inte upplevt på veckor. Trots detta bär jag på en överskottsenergi som heter duga. För det enda jag hinner med är att sitta still och inte få utlopp för den träning jag planerat… Skulle vid det här laget vara kapabel till en två kilometers joggingtur om så sker. Vilket i sig är helt absurt. För det har nog aldrig skett.

Mitt blod smakar inte längre järn. Det har tagit efter smaken av kaffe då mitt intag under de senaste två dagarna har ökat med över 600 % (det vill säga sex koppar i min värld) bara för att hålla mig gående. Detta blandat med sockerkickar från ett gäng frukter, energin från god köttfärssås (som varit min kost de senaste dagarna i form av matlådor) och ett känslocentrum som tycks följa den där bergodalbanan.

Upp och ner, ner och upp.

Lägg sedan till variabeln att man går och klarar tentor man inte förväntar sig att klara. Det ni!

Hypad till tusen.

Undrar.

Hypad, är det ens ett ord..?

Vilken sann akademiker jag är…

Nu är det dags att återvända till verkligheten. Efter en långhelg med en hel drös med extra många röda dagar, extra mycket mat, godis, trevligheter och gott sällskap skall man återigen sätta sig in i skolarbetet. Lite lätt bortskämd och med en hjärna som tror det är fredag kan jag meddela att det är svårt att motivera sig själv att starta upp dagen.

Men vid nio är dags för gruppen att samlas för att återigen sätta igång arbetet med vår rapport och organisationsstudie. Deadline är om en vecka, suckar djupt vid den tanken,  så om jag försvinner härifrån utan att ett ord om vad jag gör och vad som händer…

…beror det med största sannolikhet på att jag har slukats den där elaka rapporten.

I en enda munsbit.

Den senaste tiden har jag försökt vara lite mer observant på min omgivning. Se dess detaljer. I människor, natur och struktur. Se det för vad det verkligen är, men det har gått sådär. Även om det blivit bättre.

Jag tappar ofta fokus, men det är någonting jag skall ändra på. Göra bättre.

För jag vill se mer. Uppleva mer. Känna mer.

Idag kom jag på det när jag satt på tåget hem. Tittade ut genom fönstret och såg naturen som är på väg att bli grön. Det såg så skönt ut ute på ängarna. Så skönt att jag för en stund önskade att jag kunde hoppa av i farten och lägga mig på en.

Jag tog av mig hörlurarna för en stund. För att höra vad som hände runt omkring mig.

I vagnen fanns tre människor, alla tysta och inlåsta inne i sina egna världar om det inte hade varit för en ung tjej strax till höger om mig. Hon satt och pratade i telefon. Helt klart med för dålig teckning för att ens kunna föra ett vettigt samtal. Vilket det å andra sidan inte var från början heller.

För det handlade om hur ont det gör att kamma håret med en luskamm.

“A ja menar, typ, lixom… Aj… Aj… Aj… Aj… Aj… så ont gjorde det.

Efter detta stoppade jag in hörlurarna i öronen igen. Lite lätt mörkrädd.

Det var nog med observation för denna dag. Ger mig på det hela imorgon igen.

Temperaturen utanför stiger. Himlen är blå. Vinterjackorna, halsdukarna och vantarna slängs in i garderoben. Hamnar i hög. Solen skiner. Skinnjackan och de tunna skorna åker på.

En promenad. En titt på omgivningen och lite frisk luft skall det bli.

Lökar och knoppar som börjat titta fram. Nu är det bara en tidsfråga innan knopparna blir löv och lökarna blir vackra blommor.

Blir glad av tanken. Längtar lite.

Som ett barn på julafton.

Förändring. Liv… Pollen?

Fast det finns ju de som inte är lika entusiastiska till det hela. För den här förändringen innebär rinnande ögon, näsor och torra halsar. Deras ack så kära vän, herr Pollen är ju påväg tillbaka. Ett rent helvete för dem det berör.

Men just nu bryr jag mig inte. Tyvärr.

Men det kommer.

När vi andas, andas vi in och vi andas ut. Ingenting som är nytt. Det tillhör vår vardag på ett sådant sätt att det sker per automatik och det tackar jag för.

Tänka på att man andas? Pustar.

Livet varit lite jobbigare om saken inte hade varit sådan.

En sak som många dock inte tänker på, är att när man varje gång tar ett andetag tillåter en förändring att ske på insidan. Liten. Nästan obetydlig. Små förändringar som sker utan vår direkta påverkan. Men som vi vet, kan små saker ofta bli stora och efter ett gäng andetag har den där förändringen blivit större.

Vi förändras. Ständigt. Alltid.

Med denna kunskap kan vi dra en lärdom; att det finns de förändringar vi inte kan styra över och de vi kan göra någonting åt.