Just nu har jag femtioelva miljoner saker att göra. Min lista på “saker-att-göra” växte sig lång som in i bänken så fort jag satte pennan mot pappret. Så stressnivån är någorlunda, så där, väldigt, extremt hög just nu.

Mitt allt det här får jag ett sms från min kära mor. Hon som jag älskar. Men just nu älskar mer än vanligt.

Om du får ett sms av någon okänd där det står att du skall köra upp ett järnrör i röven, gör INTE det!

Det är ett lur-sms. Det gör skit ont!

För en stund stannar jag upp och skrattar faktiskt högt inne på kontoret.

Tack.

Först idag slog det mig på riktigt, hur vi ser på en av vår vardags självklarheter. Rinnande vatten i kranarna. Lyft, skruva eller vrid på handtaget. Vips.

Rinnande vatten. Klart. Friskt. Kallt och färdigt att dricka.

Bortskämda är vi med denna typ av vardagslyx.

Tacksamma borde vi vara.

Efter att ha spenderat åtskilliga timmar inlåst i skolans lokaler flydde jag tillslut från dess grepp. Vilket faktiskt inte var så svårt, för jag sprang så fort jag bara kunde…

…och det mina vänner. Det är väldigt fort.

Jag flydde hem till Rikard där vi under samlade våra krafter, bestämde oss för att inte sitta inomhus utan fly ut i världen. Vädret var ju faktiskt helt okej.

Göra ett försök att fånga de sista av solstrålarna. Lite extra vitaminer.

D-vitaminer. De duktiga.

Vi slängde oss därför ut genom dörren med kameran i högsta hugg och besökte de gamla slussarna här i stan. En plats jag fram tills igår aldrig hade besökt och får nog säga att jag varit dum som inte tagit mig dit tidigare. För inte visste jag att den här staden hade så vackra vrår dolda.

Man lär sig helt klart nya saker varje dag. Viktiga som oviktiga.

Efter detta föll de sig inte att vi satte oss på våra ändar. Till viss del för att jag skulle få testa på att åka longboard för första gången i mitt liv, men mestadels för att tjejerna satt och kollade på dansfilm. Något som både han och jag tyckte vi var för tuffa för.

Trots att jag för ett par timmar, tagit mig tid att vara lite fri, tuff och galen. Vet jag att jag snart igen måste sätta mig ner. Fastna i bänken och stirra mig blind på siffrorna. 

Suckar djupt. 

Vart är min motivation?

Grå himmel, vårregn och doften av asfalt.

Det är vad jag möts av när jag kliver utanför dörrarna på äldreboendet.

Men jag blir inte besviken. Jag är glad. Nöjd.

Under sommaren skall jag besöka denna plats för att spendera åtskilliga timmar åt att ta hand om de äldre för att tjäna ihop ett par extra slantar till min kappsäck. Ni vet, den där som töms lite då och då av de elaka banditerna…

…och jag tror att jag kommer få en underbar tid där.

Jag längtar tillbaka.

Timmarna har under de första två dagarna verkligen flugit fram. Jag har fyllts med intryck, nytänkande, erfarenhet och fått träffa nya människor. Underbara sådana, om något, en gnutta underliga från stund till stund. Men det är ju så det kan bli när tiden hinner ikapp en på slutet.

För det är inte varje dag man vart hatad och älskad på samma gång.

Jag älskar dig, bland annat för att du är så snygg…”

Nu börjar mitt arbete med att smälta det hela.

Det mesta skall sparas. Läggas i lådor och arkiveras.

Men en del vill jag helst förtrycka.

Mentala bilder.

Hua.

För att bryta det vanliga mönstret slänger jag denna gång in en hel hop foton från helgens huvudaktivitet.

En kubbturnering, med temat utklädnad, arrangerat ett av programutskotten på vår Studentkår, utskottet FLIS. Ett mycket uppskattat hopkok må jag säga. Vilket, om ni frågar mig, märks ganska så bra på bilderna.

Men det avgör du nog bäst själv…

…och det som man säger, en bild säger mer än tusen ord. Så nedan bör ni hitta något över 15,000. Med risk för att en del dubbletter då såklart.

Jag tittar ut genom fönstret. Världen utanför verkar stå still, men jag flyger fram. Så snabbt det mesta av färger flyter ihop till en enda grön massa. Det viskar om liv.

Även himlen. Trots att den är grå, mulen och mörk.

Döljandes något väntar den på att släppa lös sina hundar. Låta dem härja fritt en stund. Skrämma jorden och det som rör sig på den. Sätta fart i det som verkar stå still.

Jag lutar mig tillbaka. Blundar. Andas. 

Sakta.

In och ut.

Slappnar av för en sekund.

Tänker tillbaka. Minns. 

Ler. 

Önskar att jag kunde spola tillbaka klockan för att uppleva känslan igen. Trycka på paus. Ha den kvar. Vara kvar.

Stilla. I ett ögonblick av lycka.

Känna doften. Känslan. Närheten.

Men främst av allt. Önskar att jag kunde spola fram.

Flyga fram.

Bara för att uppleva det igen.

På nytt.

Men det kommer Marcus. Det kommer.

Blundar.

Återigen har jag låtit mina tankar sväva iväg och ströva fritt. Allt från mitt ute i ingenstans där allt är outforskat till områden jag ständigt rör mig i.

Marcus han skall till staden utan slut.

Hans resa skall gå från norr till söder, för att sluta i väst.

Det är Göteborg.

Där skall han vara för en stund, bara en dag eller två. För att njuta av musiken, livet och vännerna.

Viskningar hörs. De viskar i hans öra. Stilla.

Hej Marcus, kom och dansa, skaka rumpan med oss nu…