I hans anda, MJ, började jag gräva lite grann, söka efter lite godbitar att sätta tänderna i. Detta var vad jag efter en stunds letande kunde frambringa.

jackson 5 – i want you back (z-trip remix) [spotify]

Those pretty faces always made you stand out in a crowd
But someone picked you from the bunch
one glance was all it took
Now it’s much too late for me to take a second look

MJ.

Legenden.

Bestämde ju sig för att slänga in trasan, vika in skägget och ta hissen upp för ett par dagar sedan och såväl massmedia som alla kära bloggare därute har naturligtvis valt att skriva en rad eller två om det hela. Eller rättare sagt. Hela kapitel om det. Jag som känner mig lite säregen drar mig dock för det, för vad skulle jag kunna skriva som inte någon annan redan repeterat fjorton gånger? Eller i varje fall enda fram tills nu. Jag läste nämligen någonting som Kath lyckats leta reda på och får faktiskt säga att även jag hålla med om vad som sägs i “apans” inlägg.

Uppmaning – läs.

Och som apan säger; det hela är faktiskt tragiskt, det får vi inte glömma. Han har ju trots allt vänner, familj och var ju trots allt den sista levande popikonen av sitt slag som fortfarande knallade runt på denna jord. Men något överspelat blir det när massmedia och resten tvärvänder från att smutskastat mannen till att sedan lovorda?

Well, det är ju där pengarna ligger nu så.

Bara att försöka gilla läget…

…och skvallerpressen.

Igår spenderade jag större delen av dagen ute på landet, morfars familjehem. Det där som hans familj byggt upp helt för hand och husade fler människor på ett mindre antal kvadratmeter än vad vi idag skulle uppfatta som mänskligt. De är fascinerande historier bara där och jag hoppas jag får höra mer av dem på ett eller annat sätt. Innan de försvinner och glöms av.

Vi städade, bar och flyttade runt grejer och tillslut var huset tomt varpå lite små prylar lite här och var. Det var ett tag sedan jag var där ute på “riktigt” och hälsade på men det har ju med omständigheterna att göra. Som ett sista moment på vistelsen satte jag mig ner i solen och njöt.

Mindes. De där gångerna vi åkte upp hit och spenderat timmar åt att bara springa runt i trädgården, leka bland buskarna, bli stucken av jordgetingar och snickra helt ovettiga saker. Alla sköna minnen på sina sätt.

På tillbakavägen på min kvällspromenad igår gick jag och funderade lite för mig själv. Världen är allt bra mörk, man hör om jämna plågor både högt och lågt. Folk som tycker att allt är skit. Vissas historier vill man inte höra av då de är otäcka och sanna. Medans andras står man där och undrar varför de ens yttras då de är helt menlösa för världen att höra. Ovettiga. Onödiga. I-landsproblem.

Många är då bortskämda. För egentligen, lägger man en tanke kring det hela då kan allt vara värre. Alltid.

Men finner man sig där i en återvändsgränd och man tycker att allt är åt helvete. Med vare sig ett vettigt eller ovettigt problem och tycker; att allt är hoplöst och åt helvette.

Betänk då lite ironiskt. Att vi alla befinner oss på ett stort blå-blött klot som svävar runt i mörkret. Här. Mitt i ingenstans.

Idag ger vi oss på det sista. Flyttstädningen och ett sista farväl av morfars brors hus.

Huset som husat generationer. Eller i varje fall fyra.

Många minnen bär det med sig och vad det blir av dem sedan märker vi först då.

Detta inlägg börjar med att jag nitton timmar efter att jag gått upp tillslut får chansen att sätter mig framför datorn och uppdatera mig på allt vad som hänt i världen. Samtidigt tänker jag; “Nu jävlar skall den här dagen sammanfattas i ett episkt inlägg, fullt med snygga formuleringar, roliga skämt och missvärda kommentarer”. Men vet ni?

Det kommer bara mynna ut i ett spontant mummel, ordbajsande och ett eventuellt vrickat slut. För här sitter jag och har inte en aning om hur jag skall börja och vilket som egentligen kommer göra det hela någorlunda minnesvärt… Eller jo. Jag vet precis. Slutet.
Men innan jag kommer dit skall jag enkelt summera upp vad jag tillsammans med min kära mor lyckats göra av denna dag:

05.40 klockan ringer. 05.50 klockan ringer igen. 06.00 klockan ringer för sista gången, jag stressar och befinner mig sedan kl. 06.45 på jobbet. Jobbar, svettas och underhålls fram till klockan 12.30 då vi avlägsnar oss från platsen. Där efter lyckas vi inom loppet av några timmar klämma in följande; byte av lås på dörrarna, fixande av nycklar, ett besök i kungsbacka på freeport (köpte dock bara garn), lån av bil, hämtade av möbler, lämnande av möbler. Flängande hit och dit. För att slutligen hamna på Franks.

Franks. Stället som mitt på en grusparkering serverar hamburgare. Nästan mitt i ingenstans. Där sitter vi, stilla avnjutandes min burgare tillsammans med mor och syster när plötsligt en stor blå-gul ara papegoja flyger förbi och sätter sig i ett träd alldeles i närheten. Ingen tror på mig först, men sedan börjar folk samlas och det kraxande ljudet hörs vida över parkeringen. Ett par minuter går och ägaren till djuret verkar dyka upp. Står där, ropandes, uppmanandes. Förgäves.

Hamburgarna smakar gott säger vi och njuter av skådespelet, tillslut lyckas vi äta upp och min kära mor känner sig uppmanad. För visst måste man ju hjälpa till, så hon går och köper sig ett korvbröd för två kronor. Går bort till tjejerna och frågar efter fågelns namn och delar sedan på brödet… “Förgäves” tänker väll jag, men inte det. Inom loppet av två-tre minuter seglar aran ner. Sätter sig på ägarens arm och tuggar i sig brödet.

Helt klart ingenting man är med om varje dag.

Ja just det, det vrickade slutet…

Flöjt.

Pust. Stånk. Stön.

Intar min plats i ledet och jobbar mina timmar. Nöjd. Trivs. Tycker om.

Men denna värme. Den som är av den fuktiga sorten. Göteborgssorten. Hatar den.

Höst- och vårmänniska som jag är.

Avskyr.

Ibland.

Från en stad till en annan.

Nu är jag nere. Hemma.

I den här fuktiga värmen.

Det första som kallar är jobbet, det andra är plugget och det tredje – allt det andra. Resten. Mellan varven lyckas jag dock få en ledig stund hemma och gör som vanligt. Beger mig ut på jakt. Fångar en av de två.

Den röda.

Nisse.

Även om han inte vill först.

Myser vi en stund.

Där bor jag. Mitt i smeten. Mitt i filminspelningen.

Tydligt bevisat då jag har ett filmteam precis utanför köksfönstret.

Någon som vågar hävda något annat?

…och så var det dem.

I varje fall var det så det kändes när jag klev in i lokalen idag för att sluta upp med gänget som hade bestämt sig för att gå och titta på 0520 när de gästspelade på trollhättans alldeles egna allsång.

För att inte göra det hela mer underligt möttes jag innanför dörren först av ett par, till synes, halvsovandes unga killar i intressanta, något avslappnade, liggställningar. Det hela var någon form av bisarr blandning av trafikolycka möter “jag-har-snubblat-på-mina-enga-skosnören”-pose. Betraktade detta för en sekund eller två men fortsatte sedan inåt där jag lyckades kliva in på någon sorts stormöte, jag möttes av ett tjugotal, nästan anklagande blickar, i den där folkfyllda salen där medelåldern låg på 65 och allsången höll på för fullt. Betraktade dem för ett par sekunder och spanade bland massorna efter någon man kände. Och självklart, på andra sidan. Sitter hela gänget, vinkandes.

Medelåldern. Självklart uträknad efter att min egen och gängets ålder räknats med. Inget annat. Så, ja, vi var tämligen unga där inne.

Jag undrar så, när vår, min,  generation växer upp. Låter åren gå oss förbi och tillsist blir gamla som gatorna. Kommer även vi sitta där då och njuta av att sjunga tillsammans? Eller kommer vi nöja oss med ett tangentbord, lite musik och framtidens kommunikationsmedel?