Mamma ringde precis upp, skrattades som ett as. Fick inte fram ett ord, bara kämpade efter att få lite luft. Tillslut samlar hon sig och fnittrar fram något i stil med “att det här är ju hysteriskt roligt”. Javisst tänker ju jag och håller med lite tveksamt, vad kan det nu vara hon har hittat på för dumhet. För alla som känner min mor vet ju hur min mor är. Kryddstark och fullständigt underbar.

En hundring säger hon, det hade hon bjudit. På vad undrar jag och hon fortsätter att skratta hysteriskt. Jadu, börjar hon med och fortsätter sedan. “Det var ett misstag egentligen. Jag skulle kolla närmare på vad det var för någonting men istället råkade jag lägga ett bud och nu vann jag den. Den är ju så hysteriskt jävla ful.”

“Vilken?” fortsätter jag och undrar. “Den här” och jag får en länk.

Jag säger då det. Det enda som gör det hela värt den där hysteriskt fula tavlan en hel Carl von Liné-märkt lapp är nog historien. För tavlan i sig, fy ta mig fan.

Men vet ni vad det värsta är?

Det är hennes, fullt seriösa, följdkommentar.

“Jag funderar på att sätta upp den i köket.”

Sitter med ansiktet nergrävt i en bok om hur man skriver manus – första kapitlet handlar om vad man skall göra och tänka på innan man ens börjar skriva. Nästa handlar om hur man skapar levande karaktärer och det finns då en sak att säga om detta – det är jätteintressant.

Jag lovar.

Om det inte hade varit för att det är ett måste och att det trots att det finns roligare samt andra saker att ta sig an måste sitta ner och skriva ihop någonting om det på kortare tid än vad som finns mig tillgänglig. Men men, sånt är livet och det är jag själv som har valt det.

Woho! The joy.

Han sitter i sin lägenhet igen, smuttar på ett glas ja-men-det-här-provar-vi-dricka och ångrar sig varje gång glaset och vätskan rör hans mun. Vem i helskotta kom på att kombinera Lakris och hallon i en dryck? Och hur dum var man som konsument som gick på tricket och köpte den? Man är väll smartare än såhär.

Kanske om man blandar den där lakris-hallon-grejen med lite alkohol, kanske sker det då en magisk förändring och blir till någonting fantastiskt? Who knows. För när jag väl får tummen ur och tillfället till det kommer den vara uppdrucken sedan länge.

Men nu skall vi inte klaga. Han är tillbaka i Trollhättan efter en hel bra dag tillsammans med mor, syster och mormor. Lägenheten är i sin ordning och efter mängder av etapper med möbelflyttande, bärande, städande och tyckande är han nöjd. Mycket nöjd.

Förändringen är nästintill fullständig.

(Önskar den där sladden kommer snart. Vill föra över mina bilder.)

Han har packat sin väska, sin klassiska blå påse och inväntar att ljudet av motorn som skall höras.

Se hur bilen fylls.

En utflykt. Nossebro.

Spana av marknaden. Sedan hem.

Krama, tacka och säga adjö.

Just det.

Vi lyckades. Köket och köksvrån är färdig.

Ren och fräsch, precis som ny.

Typ.

Efter en svängigt översocial toppenkväll tillsammans med det kära pingisracketet fortsätter jag den här dagen med att svänga penseln i takt till Matisyahu. Kommer bli hur bra som helst när det är klart. Men jag undrar ifall mamma nöjer sig med våg-randiga väggar, för här är det svängigt värre.

Måndag it is.

It’s time for pingisklubb…

…and it’s awesome.

Den inspirerar mig. Får mig att vilja skriva igen. Skriva vackert, fint och njutbart. Skriva för någon. Någon som bryr sig. Någon som får den som läser att sitta där,  känna och dra en lättnadens suck och tänka något i stil med “naw”. Lite som på film när två älskares historia berättas och man lutar sig tillbaka i soffan och lutar huvudet mot någons axel.

Det låter kanske en gnutta smörigt, men det är lite så det känns. Det värsta är väll att det i allt det här handlar om avsaknaden av den där axeln. Den man kan luta sig mot. Precis som han sjunger om.

Thomas Dybdahl – From Grace [spotify]

“it seems I have a weakness I didn’t know about, till the day it rained
and it seems my weakness has been bulging, has been forcing its way”

Har man lovat så har man.

Arbetet är igång för fullt. Köket skall målas om och detta in i minsta vrå och detalj. Bra skall det bli, tänker han. Men ta mig sjutton så tråkigt det kan tänkas vara. Ge honom kraft och ett par trevliga toner att lyssna till när penseln åker upp och ner för väggen samtidigt som den förvandlar de fula tapeterna till vackra, fina och rena vita väggar.

“Vax on, vax off…” som den käre mästaren sa till karate ungen.

Vi satt och kalasade med familjen idag. Firade extra-mormor som fyller x år. “Fyrtioplus” ifall man frågar, mer ifall man vet. Vilket jag i ärlighetens namn inte har en blekaste aning om hur mycket “mer-siffran” hamnar på. Men vad spelar det för roll egentligen? I varje fall just nu.

Stormiddag var det som bjöds på, för-tugg, förrätt, varmrätt, efterrätt, kaffe och efter-efterrätt. Bukfyllare i all ära.

Ett kärt återseende idag med; far, extra-modern och syster liten befann sig runt matbordet tillsammans med farfar och farmor. En samling människor som inte suttit ner tillsammans på något över sex veckor eftersom vissa bestämt sig för att åka utomlands och gotta sig i solen. Svin. Oja. Älskar vårt pigment.

Men nu skall vi inte klaga, jag vet ju att även jag kan bli brun. Pepparkaks-brun. Skillnaden är bara att jag varit i solen kanske tre dagar, jobbat resten, medans de haft sina fyrtiotvå dagar av sol, värme och bad.

Suckar djupt.