Jag sitter i soffan, gör ingenting. Täcket är lindat kring min kropp. Jag äcklas av mina tankar, funderingar och frågor. Att jag inte kan sluta. Inte ens för en sekund kan de tillåta sig själva ett avbrott. Tankarna i huvudet bara snurrar runt och runt, gräver djupare och djupare. “Sluta!” skriker jag för mig själv. Men det finns ingen som lyssnar. “Det gör ont!”, fortfarande inget stopp. Funderingarna, fantasierna och frågorna bara cirkulerar.  Jag vet att jag, vi, inte kommer något längre just nu, inte i den här sekunden, minuten och timman. Men likväl ställs de. Frågorna.

Drar täcket närmare min kropp, det är kallt här inne.

Vem skall skaka om mig så att jag slutar drömma? Vem skall hjälpa oss upp när vi fallit? Vems andetag skall jag lyssna på så att jag kan somna? Vems hand skall jag hålla för att kunna gå? Vem skall stötta dig när du behöver stöd? Vem skall göra oss hela?

Vad kan jag göra?

Jag vill så gärna lyfta luren, slå in siffrorna, höra signalerna och rösten som svarar. Fråga hur det är. Vad som händer. Vad som känns. Vad jag kan göra. Det finns så mycket jag vill säga, men ändå så lite. Men nu har vi pratat, långt och länge. Argumenterat, diskuterat, berättat, skrattat och gråtit. Vi har kommit överens.  En kort paus. Landa. Tänka. Förstå.

Jag känner mig handlingsförlamad, sorgsen, när jag tänker på det. Även om jag innerst inne vet att det är för det bättre. För i det här är det inte bara en som känner sorg. Det är två. Det är två som måste läka. Se saker för vad de faktiskt är. Hur ont det än gör. Det är i varje fall det jag säger till mig själv varje gång jag lyfter luren för att slå in siffrorna.

Det finns inga löften om hopp. Ingen fyr som lyser upp vägen.

Dimman är för tjock.

Men någonstans längre fram finns det land.

… jag hoppas att det hela slutar i ett vi. Om inte, i alla fall med ett varandra.

Jag står och tittar mig själv i spegeln.

Tärd.

Stirrar blint. Mörka ringar.
Tankarna snurrar fortfarande runt i huvudet.
Runt och runt i cirklar.
Känslan av att ha tappat någonting. Värdefullt. Vackert. Ovärderligt.

Ångest. Panik. Rädsla.

En skatt värd allt och ingenting.
Låt mig segla över tusen oceaner, hav och sjöar.
Resa över fjärran länder, berg och dalar.
Dyka efter glömt guld.
Gräva efter undangömda hemligheter.
Men vad jag än kommer att hitta,
är du den största skatten jag har haft.

Ovärderlig.

En tår jag fäller.

Jag behöver skriva av mig. Tömma huvudet på tankar om förändring, val och önskningar. Önskningar om att allt skulle vara annolunda. Förändrade. Föränderliga.

Men det går inte. Det är för mycket. För mycket att ta in. För lite att greppa.

Skrivandet kommer snart. Samlar mig.

Pennan på pappret.

För tidigt. Inget fokus.

Jag har svårt att äta men äter för ätandets skull. Har svårt att sova men sover för sovandets skull. Vrider och vänder på min kropp för att komma tillrätta. Somnar i soffan. Tänker. Undrar vad det är. Orolig.

Teven är påslagen.

De vita tapeterna färgade blå av ljuset när jag vaknar.

Mörkret utanför talar om för mig att det är natt. Stänger av och somnar om. Jag behöver det. Inte tänka nu. Elände och misär.

Kroppen är svag. Känner det i mina ben.

Morgondag.

Ge mig fokus. Styrka.

I once read a poem
Planted a seed within a garden
And held my breath
But that moment is gone

Now I linger within my mind
Hiding from the monster from within
Slowly falling further and further down in this grave I’ve made

How come I’ve fallen so long?
How come I haven’t thought of my eyes and ears as true enemies?
How come I haven’t realized that this isn’t real?

•••

A one way ride to inner peace

Now I’ve hit the bottom
The walls feel endless
Pacing around in circles
I’m talking to myself
But the calls for help are but whispers in here

A tear for the poet that can’t be heard

•••

They say time will heal all wounds
But I can’t bleed forever

I want to live
I want to breathe
I want to live forever

But I only think in waters deep
Where your presence once kept me floating
Now I know
That when the rain comes falling
I will be afraid, because you are no more
Knowing that there is no quick way out
When the touch of red is no alternative

I’ll freeze, be so afraid
When it starts to flood

Who shall I blame for the rain?
Is it just another breakdown?
Who do I blame?
Will I drown in seconds or will I just stop and let go?

•••

I need to ease my mind
And kill what burns inside
It hurts to think
Can’t get the sums together
I’m drawing a picture
I’m writing a letter
But they are fading slowly
As they are turning into ash
Dark clouds in my heaven

It burns, it rips, it hurts

This is a chance of a lifetime,
The thoughts from yesterday are now forgotten
And within the garden where I once plated a seed
Is now a tree as old as me

Watch me heal
How does it feel to be alive?

•••

The past is but filthy ruins now
The dawn of a new day never looked as good as this
But within the burned out ashes

I found a flame
Will I let it burn out?
Or do I feed the flame?

A piece of wood
A piece of my heart
A piece of my mind

Cause I wish for it to keep burning
So that it sometime, someday in the future or another lifetime
It will turn into a flame again
Just to remind me of my shadow and the monster from within

Then I’ll know that you are the halo
That keeps my spirit alive
And that I’ll always belong to the shadows

•••

Fåglarna kvittrar utanför. Några skott har slått upp ur marken utanför dörren, solen har tittat fram för en dag och värmt mig. Mars månad har börjat, vårens första månad. Även om det är tidigt att hälsa våren välkommen finns tecknen där. Slask på marken, grå himmel, men solen är där. Gömmer sig.

Viskar.

Godmorgon.

Värmen och vårkänslorna borde komma snart. Kittla lite.

Hoppas jag.

Vad betyder en bild? Vad säger den oss? Vad symboliserar den? Vad för den med sig för budskap? Vilka spår av det förflutna döljer den?

Alla har vi någon gång hört uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” och det är ingen tvekan om att detta är ren sanning, för det är ju faktiskt så. En bild för med sig så mycket, beskrivning, historia, fördomar och så mycket mer. Det kan verka svårt vid första tanken. Men bara man ger det tillräckligt med tid så kommer man komma upp i de där tusen. Frågan är bara hur långt, hur djupt och hur brett man är villig att gå.

För mig symboliserar bilden ett minne, ett spår av det förflutna.

Jag känner till historian kring motivet, den slitna garageporten, morfars garage. Hans krypin. Hans gamla tillhåll om dagarna då han ville komma bort en stund, fixa med bilen. Andas.

Bilden blir för mig på något sätt är charmig. Skavet under nyckelhålet. Skavt av hans stora, överfulla, nyckelknippa. Fylld med nycklar till varje dörr, lås och plats man kunde tänka sig. I varje fall var det så jag trodde när jag var liten, på den tiden jag inte förstod hur stor världen var och hur många dörrar det faktiskt finns.

Det är konstigt hur små saker kan betyda så mycket, väcka minnen, spår av det förflutna. Obetydliga historier, bilder och minnen för många, men viktiga för andra. Det viktiga för mig det är att inte glömma, ta lärdom av det som finns att lära.

Idag skall jag minnas honom, idag som alla andra dagar. Men lite extra, för idag fyller han år.

Grattis. Vi saknar dig.

Jag saknar dig.

Klockan har åter igen slagit över midnatt och precis som vanligt sitter jag vaken. Huvudet har sedan länge vandrat iväg och jag försöker mig på att skriva ett par rader.

Kommer ingen vart, det är torrt. Tomt på ord. Öde. Dött.

Men som det brukar göra, finns det frön som gror. Växter. Växer sig stora.

Snart.

Jag skall bara.

Sju dagar. Över. Borta. Finito.

Trött.

Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag.

Se där, även jag kan stava namnet på alla veckans dagar. Nej, skämt å sido. Denna veckan, har verkligen flugit fram. Den första dagen var över innan jag viste ordet av och den tredje tog slut lagom tills den sista började. Helt frenetiskt har dagarna bara flutigt ihop och flugit iväg utan att jag har någon som helst koll på vart de har tagit vägen egentligen.

Ändå vet jag med mig att jag har avverkat en hel hög med saker, allt från möten åt mitt programutskott, nollningskommitén, möte med studentkårens representanter och lärare, ett besök på Skövdes kårhus i syfte om att lära och annamma deras fungerande rutiner för att göra till våra egna. Föreläsningar, en begravning, ett dop, jobb, en hel del studier studier, en del mys med hon den där som jag tycker om så mycket. Många skratt och konstigt nog en del tid över, spenderad åt okända ting.

Stannar upp. Läser vad jag skrivit och förstår varför minutrarna, timmarna och dagarna flyger iväg. För att de är fullspäckade. Ohälsosamt fyllda till de yttre gränserna? Helt klart diskutabelt.

Mycket diskutabelt. Men sedan är inte jag den som skall klaga, det finns de som har de värre, helt klart.

Men när någon spontant frågar, kommer jag med svaret; nej. Jag är nöjd med livet jag byggt upp runtomkring mig själv, jag får erfarenheter få har vid denna åldern och ger mig själv ovärderliga kunskaper och meriter. Självklart finns det ju saker man skulle kunna ändra på, men med denna meritlistan får en tjugoåringen vara nöjd.

Inbillar jag mig själv i varje fall.

Jag är en tänkare, utan tvekan. Jag tänker mycket och länge.

Blott ett yttrat ord kan skapa djupa funderingar som min fantasi kan härja fritt med. Både på gott och ont. Gott då min kreativitet kan användas på så många sätt, men ont då en tanke kan skena iväg helt åt fel håll och gräva sig djupt in i det undermedvetna. Sitta där i ett hörn och gnaga i evigheter.

Ibland kan det gå så långt att jag ligger vaken om nätterna, stirrar rakt upp i taket utan att få stopp på det hela. Allt är stilla, tyst, bara det svaga bruset från öronen efter en högljudd dag och de då och då förbipasserande bilarna utanför. Tankarna härja fritt i mitt huvud, utan kontroll.

Att sedan ge sig på någon form av försök att stoppa det hela är för det mesta lönlöst. Som ni vet är det ju nästintill omöjligt att tämja ett vilt djur, det går bara till en viss gräns. Det är sällan det reder ut sig helt. Oordning råder likväl och oftast slutar det efter flera timmars batalj i ett ännu rörigare kaos. Med ännu värre gnagare i hörnen.

Jag har många gånger försökt förklara hur min hjärna fungerar och det bästa sättet jag i skrivandets stund kan komma på är fenomenet av ‘ringar i vattnet’. Ni vet, när man står vid ett vattendrag. Vattnet ligger helt still. Tittar ner och plockar upp två lagom stora stenar. Tar sats och slänger den ena så långt det bara går. Plums.

Sedan dyker de där ringarna upp, en efter en. Expanderas långt och länge. Sedan slänger man den andra, ytterligare ringar. Expansion, sedan krock. Precis som mina tankar och funderingar, växer sig större, beblandas med varandra. Den ena tanken anammas av den andra och blir till en ny, större. Ibland för att växa sig enormt stor men ibland bara för att försvinna helt. Spårlöst.

I gårkväll gick jag igenom en hög med olika filer som ligger på datorn och skräpar. Mest för att frigöra lite utrymme och rensa bort från saker som det inte är någon idé att man sparar på. Mitt bland allt hittar jag denna texten, skriven för snart två år sedan. Tyckte den passade idag då vi skall ta ett sista farväl inne i kyrkan.

Jag känner dig fortfarande /
Trots att du flytt från den väg jag vandrar/
En väg utan slut /
Säg att det sliter dig i stycken /
Att veta att jag vandrar själv /
Säg att du inte kan sova /
Av oron att jag skall falla djupare, djupare in i mörkret /
Säg att jag är ditt ledljus, din flytboj och ditt hopp /
Säg så, och jag skall återvända till din famn /
Men nej, det får jag inte, det kan jag inte, /
Inte till dig, den chansen, den tiden /
Den är sedan länge förbi /
Aldrig mer, aldrig mer skall ett ord yttras från mig /
Aldrig mer, aldrig mer kommer jag se eller höra /
Aldrig mer då jag blivit blind och döv /
Aldrig mer då jag blivit blind av mörkret och döv av tystnaden /
Aldrig mer då skuggan ligger tung över min kropp /
Inget finns att ses /
Men se, där, längst bort /
Jag ser, där! /
Där lyser ett ljus, likt den starkaste av lysande stjärnor /
Ljuset blir starkare, jag går /
Jag kommer till slutet /
Jag är redo nu, jag tar steget /
Jag tar det sista härliga steget /
Steget in i frihet och hopp