Logiken som är simpel. Är du på rätt vagn, står siffran 59 på din biljett, ja då är din plats 59. Svårare än så behöver man inte göra det. Så vart problemet uppstod kan man ju bara spekulera i.

Tillslut får dottern som är på runt fjorton år nog och ber mamman om biljetterna. Mamman lämnar efter lite tjat skeptiskt ifrån sig dem och dottern studerar dem i ett par sekunder, suckar och fortsätter sedan med en bitter ton och pekar: “Farmor och farfar sätter sig där, mamma och pappa sätter sig där och så sitter vi här. Bra! Så svårt var det”.

Mamman får sedan tillbaka biljetterna och mumlar någonting för sig själv medan familjen sakteligen sätter sig på sina platser igen och börjar plocka upp halva Pressbyråns tidningsutbud ur sina väskor. Allmän utdelning gäller för familjen.

“Ibland kan man ju undra vem som är smartast i den här familjen egentligen pappa…”, avslutar dottern med innan hon börjar bläddra i någon skvallertidning.

I ena ramen döljer sig mor och syster. I en annan döljer sig en annan del av min något stora familj, en förträfflig far och en andra syster. Vad som exakt händer på den här bilden kan jag bara spekulera i och låter fantasin i era huvudet spela sitt eget spel medan jag kikar vidare bland mina andra foton. För det finns fler vill jag lova. Precis som med familjen. En extra mamma och pappa. Extra far- och morföräldrar, mostrar och fastrar, kusiner och vitaminer. Högt och lågt, nära och långt bort. Man lever med en stor familj. För en sådan behöver man ett stort hjärta. And i like it.

Länge har ramarna suttit på väggen i köket. Kommentarerna har flödat kring dess tomma innehåll. Innehållet som lite obekvämt varit en ung flicka i femårsåldern med sifforna “18 x 24″ skrivna nedanför sitt ansikte. Ni vet, en av de där klassiska standardbilderna som följer med ramen när man köper den? De som fått varje gäst som sett dem att för en sekund undra: “Vem är denna unga flicka och varför är Marcus besatt av hennes fotografi?”

Nu, efter kanske över ett år, har fotografier äntligen beställts för att byta ut innehållet från den okända flickan till mer passande foton på familjen. Allt för lång tid om man frågar mig men urvalet av bilder har ju varit begränsat. Urvalet som dessutom kom att bli något speciellt. För vem har sagt att fotografier som skall visas någonsin behöver vara normala? Här skall det bjudas på underliga miner och personligheter, precis så som jag känner min familj.

“You talkin’ to me?” löd den första raderna i hans bok.

“Well, are you?”

Men det lämnas för en annan dag. Nu väntar istället lugnet i själen – andas ut och hitta tillfällena i livet då man kan slappna av och andas ut för en stund. Exakt vart och hur det går till återstår att se men dagens försök kan vara ett gott steg på väg.

En bok, en tröja, solnedgången och en parkbänk vid vattenbrynet.

Kanske är det receptet på något gott?

Inte beror det enbart på att jag ständigt går och köper nytt. Eller, jo? Man bygger lager på lager utan att att slänga ut det som inte passar eller gör någon nytta. Vem behöver fyrtioelva skräp-t-shirts, jeans som en ett par storlekar för små eller har hål över halva skrevet? Vem behöver den där “roliga” t-shirten, tröjan med ett hål i axeln eller något av de andra konstiga plaggen?

Svaret är “Inte jag” men nog tänker han att ”Jo, men kanske… kanske får jag tummen ur och syr ihop det någon gång ” eller “Jo, men någon gång kanske det är maskerad”. Inbillning och dåliga ursäkter – det är vad det är.

Skissar på sommaren, året och på livet. Vilken tid är uppbokad och vilken finns över? Vad skall prioriteras och vad skall prioriteras bort? Listan på saker att göra under det kommande året är lång och invecklad men nämner saker som är både spännande och utvecklande.

Det skall resas, träffas folk och utvecklas. Rensas, övertygas och planeras.

Vi vandrar, ser vart vi hamnar och tar det där ifrån.

Vi bor i ett klimat som är väldigt omväxlande, ett klimat där den ena dagen inte behöver vara den andra lik och att planera en grillning två veckor fram kan få oanade konsekvenser då regnet plötsligt bestämmer sig för att vräka ner. Detta till trots hoppas jag på sol nästa helg så att min innergård skall kunna husa gott sällskap efter att jag varit borta från staden de senaste veckorna – långt borta från den svenska värmen som jag så länge jag kan minnas ogillat.

Tackar för kyla jag, då kan man åtminstone ta på sig mer kläder – nu måste man däremot stå sitt kast. Tålamod.