Det där med att få tiden att räcka till är finurligt. Man bestämmer sig för att göra en hög med saker sedan när man väl är igång dyker det upp en påse med ytterligare saker att göra. Well, that’s my life och jag klagar inte.

Det är faktiskt riktigt bra just nu.

Tiden har gått. Flugit förbi och försvunnit. Allt i hastigheter snabbare än den du skulle ta på dig för att kunna bokstavera “sex sardiner i en sardinburk”. Snabbt, eller hur? Hur som helst har veckorna som jag låtit skrivandet här vila, satts på hyllan och låtit damma igen, varit långt från händelselösa – under vissa dagar har det till och med varit så intensivt att sömnen fått vika åt sidan för att tas igen några dagar senare.

Kontakter har knutits, minnen har skapats och världen som förr tycktes stå still för ett par sekunder har återigen sats i rullning. Årets höst är här och med den kommer nya äventyr.

Vill egentligen dra ner persiennerna, låsa dörren, slänga bort nyckeln och stänga av mobilen.

Andas en liten stund… men nu jäklar är det igång. Dag ett.  Inslussningen.

…och jag är redan helt slut. Typiskt.

Återkommen från Mora och de djupa skogarna i Dalarna sitter jag nu med ett leende när jag tittar igenom mina bilder. Det var ett hårstrå från att jag faktiskt inte tog med mig kameran, men just nu är det absolut ingenting jag ångrar. Även om många kort kan slängas rakt ner i första bästa soptunna är det många som faktiskt gick och blev helt okej…

Dock är tiden allt för kort för att jag med ro för att jag skall kunna sätta mig ner med gott samvete och redigera dem. Så det får helt enkelt bli till en annan dag. Jobbet, programutskottet och inslussningen kallar på mig för fullt.

Kort kan jag dock påbörja min historia och börjar då med vår regniga uppfärd som egentligen inte har något av substans att förtäljas…  Vi kom fram, det regnade och vi var trötta.

Plötsligt skall jag avbryta min arbetsdag, springa hem, packa och göra mig klar för avfärd. Slutmålet är Mora, Dalarna. Här skall jag, Martin, Emelie och Tomas spendera helgen. Roandes på, ja, tro det eller ej – en mini intern country festival. Eller som vi har valt att kalla det – en country fest-i-lada.

Exakt hur upplägget ser ut har jag ärlig talat inte en aning om men att man skall ha country-kläder på sig är ett faktum. Därför kommer det bli extra kul nu när jag jag planerar att ta med min kamera så en hel del foton lär det bli. Om jag nu inte ändrar mig i sista sekunden som vanligt.

Mycket. Att. Göra.

Andas.

Slog en signal till pappa förut för att spana av läget. Det hela slutade med att jag försökte förstå mig på min ena syster, 12, som förklarade för mig att hon lyckats – hör och häpna nu – fått sin tumme ur led…

…and now for the fun part…

…när hon spelade tevespel.

För det går väl inte..? Eller?